Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skytte, Bengt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S k y t t k , Bengt.
29
pågående krig borde konungen utnämna Dulle Banéren till
Fältmarskalk öfver en svensk här i Rhentrakterna, och ställa
vid hans sida S. såsom en svensk legat i Tyskland. Jag
hoppas, skref ban, att vi två tillsammans skola derute föra
sakerna bättre än de gamla grefvarne hemma i svenska
regeringen. Han skref i denna syftning bref på bref, och
ställde med flit flere af dem så, att Banér skulle kunna
likasom händelsevis uppte dem för konungen. Men dessa
konstgrepp hjelpte ingenting. De begärda utnämningarna hördes
ej af, och hvad som var värre, konungen indrog de i sig
sjelf olagliga donationsgods, som S. i Christinas tid på ett,
som det äfven säges, olagligt sätt sjelf tagit från deras förra
innehafvare, Messenius. S. klagade bittert, att han, som
kunde uträtta så mycket vigtigt för fäderneslandet, skulle
hvarken vara hörd eller sedd. När den stora reductionen
nalkades och fara blef för S:s friherrskap, vände sig denne
omedelbart till konnngen, anbefallande sin sak i hans
händer; ty, skrifver S., alla skola intyga, att vid riksdagarna
1649 och 1650 bar bland alla rikets inbyggare just jag
varit den, som laggt första grundstenen till den arfförening,
i följe af hvilken Eders Maj:ts slägt bestigit svenska
konunga-thronen. Om, skrifver S. till sin måg, om konungen har
en enda droppa af sina förfäders blod i ådrorna, så kan
ban ej annat än älska, ära och skydda den, som för honom
och hans hus så mycket uträttat och lidit. Orden gjorde
måhända intryck på konungen. Man talade åter om, att S.
skulle komma in i rådet. Det blef ej af. Men vid den
eljest så stränga reductionen uppletades en förevändning att
låta S. behålla sitt stora friherrskap. Troligen var detta en
tacksamhetsgärd för mannens springande i pfaltzarnes
ären-der vid ofvannämnde tvenne riksdagar. Oupphörligt stängd
från all politisk verksamhet, vände sig S. på gamla dagar
åter till vetenskapernas fält. Han företog eller började
åtminstone att återigen omtala sitt arbete i språkvetenskapen.
Det skulle innehålla en jemnförelsc emellan de förnämsta
tungomålen samt ådagalägga deras slägtskap. Han kallade
det sol præcipuarutn linguarum siibsolaritim. Han begärde
konungens understöd till dess ntgifvande och talade derom
på sitt vanliga, sjelf berömmande sätt. Ingen, skrifver ban
till konungen, ingen bland de språklärdaste män har
någonsin efterlemnat ett sådant verk. För bela menniskoslägtet,
så höga som låga, är detta arbete, näst Guds ord, det
ädlaste, nyttigaste, ja nödvändigaste. På det ett sådant
oförlikneligt och i verlden aldrig sedt verk icke måtte med min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
