Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Taglioni, Marie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9 Taglioni, Marie.
då den kan vara original. Uppgiften är således, att till
hufvudmotiv för handlingen underlägga en idé, för hvars
uttryckande menniskogestalten i sin fulländuing och
harmoniska utbildning är i främsta rummet egnad. En sådan tanka
har Taglioni inlaggt i sin composition le lac des Fées, då
han låter den öfverjordiska nymfen förvandlas till en dödlig
varelse, och derifrån återtaga sin etheriska natur,
liortsväfvande från jorden till sitt rätta hein. Denna contrast kan
endast genom mimens konst försinnligas. På den lyckliga
lösningen af en så svår uppgift for den sceniska artisten
beror bela styckets framgång, och Taglioni fann uti sin egen
dotter den, åt hvilken han anförtrodde utförandet af sin tanke.
Förvandlingen från gudinna till tjenstfiicka ocb derifrån
åter till en öfverjordisk varelse innebär val de bjertaste
contraster, man kan tanka sig. De utfördes dock af henne
i Stockholm 1841 med en natursanning som svårligen kan
öfverträffas, om ens af någon annan upphinnas. Visserligen
tycktes den till de mest prosaiska t jenstebestyr sä hastigt
förflyttade nymfen hafva hemligen bevarat något af sin
ursprungliga börd; det förekom, såsom voro vingarne icke
borta, endast undangömda, och man kunde ej undertrycka
en aning, att bon snart åter skulle lyfta sig till andra
rymder; men äfven i återgifvandet af hvardagslifvets scener låg
så mycken naivetet, så mycken natursanning, ehuru förädlad
och förskönad, att afbrottet deremellan och nymfens luftiga
etheriska väsen i första acten, förekom som ett under, en
synvilla. Denna motsats uppenbarade sig ej ensamt i
ansigts-spel och hållning, men äfven i dansen, i den minsta rörelse.
Något olikare kan ej gifvas, an nymfens sväfvande lek med
den magiska slöjan i första akten, och hennes utförande,
efter förvandlingen, af galoppen, med de öfriga dansande t
en folkfest. Så vackert har väl aldrig en förfriskning
blifvit bjuden, »om af denna tjcnstilicka åt godsherren; men
från hållningen dervid till det höga uttryck i blick och
gestalt då bon kort derefter blir i besittning af den förlorade
talismanen, var dock en omätlig åtskillnad.
Första representationen af denna hållet i Stockholm
utmärktes isynnerhet genom stormande bifallsyttringar. Mill
Taglioni framropades fyra gånger, för hvarje gång inkastades
buketter och kransar från alla sidor af salongen, och hela
theatergolfvet förvandlades slutligen till en hlomstermatta.
Den firade artisten framgick ända till rampen, upptog en
bukett, kysste den, tryckte den till sitt hjerta, och tårar
fuktads dervid de sköna ögonen.’ Det var eller denna scen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
