Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wahlenberg, Göran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wahlenjieiio, Göran.
201
"Den gamla grundsatsen i Läkemedelsläran var Contraria
contrariis curanlur, hvilken Linné äfven kände och
omfattade, men som genom öfverdrift befanns blifva olämplig och
äfven skadlig, hvarpå några sökte att fästa uppmärksamheten,
men förgäfves; tills Hahnemann enligt försök pä sig sjelf
kom fram med motsatsen Similia similibus curantur, såsom
den gällande lagen. Denna påstod man då vara orimlig, ty
en trång sko kan icke hjelpas genom en trång sko, icke eld
genom eld o. 8. v. Härvid gafs genast den förklaringen att
med lika mentes icke detsamma, utan ett nära lika eller en
förminskning, som snart blef detsamma med en förut såkallad
afledning. Man vet nog förut att mot förfrysniDg nyttja snö,
som vill säga något mindre kallt; mot förbränning en
mindre hetta; då man förstigit sig, begagnar man en trappa
eller stege för att komma ned. Härigenom syntes återigen
saken blifva allt för simpel och obetydlig, ty den stora
frågan var verkligen, huruvida konsten enligt den nya
grundsatsen kunde komma naturen mera till hjelp än efter den
gamla. Det är väl ingen för stor vågsats, att de mesta
sjukdoms-åkommor äro naturens hälsogifvande bemödanden, som
böra af konsten mera understödjas med similia similibus än
motarbetas med contraria contrariis. Det är isynnerhet
kroppstemperaturen, som är så alltid lika, att man derefter
verkligen kan justera thermometrar, och så snart som denna
sjunker något under normalen i någon äfven den minsta och
aflägsnaste del, uppstår allarm i bela lägret, vanligast såsom
mer eller mindre betydlig feber eller såsom någon partiellare
värk. Att detta allarm egentligast går till och ifrån hjärnan
är väl gifvet, och derifrån torde vi genast få förklara
luktandet eller indragandet genom näsan såsom det mest
verksamma användningssättet af de högst fina läkemedlen.
Sedan detta luktande skett, har man icke mera makt öfver
medlets verkan, utan denna fortgår ohjelpligen så att alla
contraorder komma mycket för sent; detta är en
hufvud-orsak, hvarföre contramedel mest blifva utan verklig verkan.
Naturen är också ytterst motvillig mot alla contrarier; t. ex.
det synes en simpel sak att mot stramhet i buden nyttja
oleosa, men vill man mot slapphet åtadkomma stramhet
genom adstringentia, så får man erfara, att dessa alldeles icke
verka på den lefvande och sunda huden, icke engång på
smakens organ kännes såsom sammandragande. Conträrt mot
naturen kan man verkligen icke åstadkomma något utan en
sådan aggression, som betydligt skadar bela lifvet. Dä vi-,
dare alla vigtigare inre lifsförrättningar ske aldrabäst under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
