Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wahlenberg, Göran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
Wau lerberg, Göran.
vintertiden måste borttagas. Detta föranledde till trenne
hygometrars inrättande af träd, nemligen af asp, tall och
gra|i till den betydliga längden af 2 famnar, hvilka
hygo-metrar under alla ären synas hafva bibehållit samma
verksamhet. Huruvida deuna så till sägande substantiella
hy-gromelri förtjenar att fortsättas bredvid den som grundar
sig pii utdunstningen, må vi lemna derhän. Det vissa synes
vara, att dessa tre hygrometrar af nämnde olika trädsorter,
med all generell öfverensstämmelse i sin gång dock hafva
hvar för sig något eget bärrörande af olika lättrörlighet.
Asp-hygrometern synes bestämdt vara trögare och
granky-grometern den lättrörligasle. Den i alla afseenden
mellanliggande tallbygrometern närmar sig dock mycket mera till
den sednare, och så vida här icke är fråga blott om luftens
fuktighet, utan ock om olika trädsorters förmåga att
tillkännagifva densamma, så synes den icke vara att förkasta.
Första sommaren 1843 skedde observationerna så många
gåuger om dygnet soui möjligt; men efter November månads
början reglerades de till tre gånger nemligen kl. 6 f. ni., kl.
1 e. m. och kl. 8 e. m. Härmed fortfors till åkomman med
tånageln 1845 d. 12 Februari, som gjorde afbrott till d. 2
April, hvarefter två gånger nemligen morgon och middag
blef det vanligaste till d. 3 November, men sedan kom
middags-observationen att förblifva den vanligaste."
Vi komma nu till nedgången af denna vetenskapsmans
timliga lif. Förut är berättadt att VV. under sina
bergvandringar förkylde en af sina fötter. Det var förmodligen i
följd deraf, som en frostskada år 1845 angrep denna fots
tredje tånagel, hvilken olägenhet fortfor ända till år 1850,
då ban ansåg den för botad. Men detta måtte endast varit
skenbart, ty mot slutet af nämnde år visade samma tå tecken
till ett slags lamhet. Skadan spridde sig efterhaud äfven
till hälen, hvarå i Februari 1851 visade sig gangrænaktiga
sprickor. W. insåg att åkomman var betänklig: ban
använde dock inga andra medel än att, i stället för den vanliga
tvättningen, oftare neddoppa hälen i vatten och sedan lägga
benet i solskenet, hvaraf han kände sig "soulagerad", men
detta oaktadt spred sig åkomman mer och mer uppåt benet.
Tillika försvann den redan förut svaga matlusten. Vi böra
nämna, att redan hösten förut började man förmärka ett
aftagande hos deu förut så jernfaste mannen, hos hvilken knapt
någon ålderdomskrämpa kunde förspöijas, om ej en darrning
på hufvudet, hvilken dock till en viss grad förefanns redan
innan ban inträdt i gubbäldern. Denna höst förflöt mer än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
