Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wallin, Johan Olof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wahis, Johan Olof.
527
gifvare af Sv. Litt.-Tidn. tillskrifva den berömde
Psalmskalden, hvars aoseende da väl var stort, men ännu långt ifrån
»itt zenith, önskaude, att ban ville hedra ocb understödja
denna tidning med sina bidrag. Svaret blef höfligt
undvikande; han ville det först, skref ban, ’’när tidens tecken
visade sig." Här må erkännas, att vi misstyckte det, men
vid mognare öfverläggning funno vi sedermera, alt W.
deruti handlade så väl grannlaga mot Sv. Akad., som
fullkomligen rätt emot sig och den gemensamma goda saken.
Visserligen hade varit önskvärdast att brytningen emellan
de gamla och nya åsigterna i Religion, Vitterhet, Konst,
gått för sig utan kamp, på det sättet, alt hvartdera partiet
uppställt sina arbeten och lugnt öfverlätit omdömet åt
samtiden eller efterverlden. Men äfven om den Nya Skolan varit
starkare, än den var, i utförandet af sina idealer, ocb om
den tillika varit mindre ungdomligt otålig, sä hade sådant
ändock ej låtit sig göra, emedan i en företrädesvis
reflecte-rande tid, theorierna gå hand i hand med den praktiska
verkställigheten, och när nu tvenne så hvarandra rakt
motsatta och så genomgripande theorier stå midt emot
hvarandra, uppstår conflicten liksom af sig sjelf, liksom då tvenne
fientliga krigshärar komma hvarandra nära, ehuru utan
afsigt att angripa. Annorlunda hade ej tillgått i Tyskland och
Danmark, annorlunda ej heller i England dels förut dels
samtidigt, ej heller flera år sednare i Ralien, Spanien och
sist Frankrike. Det ligger dessutom i sakens ualur att den
nya åsigten måste vara den angripande, emedan den, ej
blott af ärelystnad utan för sakens skull måste sträfva efter
att vinna den position, d. v. s. del erkännande, som den
andra redan innehafvcr. Det ligger vidare i stridens natur,
att så ärligt och samvetsgrannt än dess förfäktare vi lj a
medgifva motståndarnes förtjenster, de ändock måste, n motsatta
hållet betraktas som orättvisa just derföre alt de enligt sin
öfvertygelse, allenast kunna erkänna en ringa del af hvad
som från den andra sidan fordras ocb förväntas; ytterligare,
att i en strid måste man naturligtvis icke vända sig mot
hvad å ömse sidor betraktas som godt, utan mot
differens-punkterna, således mot lytena hos motstånifame och deras
mönster, hvadan åskådaren får det intrycket, alt man
upp-såtligen blundade för antagonistens förtjenster. För t. ex.
författaren af Siare och Skalder skulle det, äfven med
största oväld, ej varit möjligt att så gå tillväga för fyratio nr
sedan, då ban stod midt i striden, som nu då densamma
längesedan slutat; dat var då nödvändigt att uppdaga och
i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
