Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wallin, Johan Olof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Waiiij, Johan OUrf.
i Wallins väsende. Kanhända förblef han, lik sA mänga af
oss, under hela sin lefnad i visst afseende ett brutet
väsende. Stora, åtminstone skenbara, contraster funnos hos
honom — i hans snille, i hans lynne, i hans beteende, i
hans yttre oeh inre, och mellan hans yttre och inre. Det
praktfulla, det bjudande, det värdiga, allvarliga, stränga
var en sida af hans natur, och honom så egen, att den lätt
öfverglänste hans öfriga egenskaper, eller åtminstone i den
skiftning, som dessa så ofta erbödo, alltid kastade några
strålar, som företrädesvis fängslade uppmärksambeten. Han
har derigenom gjort sina största effecter. Sina största
oeh varaktigaste verkningar — i fall det tillåtes mig att
antaga en sådan skillnad — har han gjort genom snarare
motsatta egenskaper, och hvilka kanske just derföre verkade
djupare, att de syntes stå i en så oupplöslig både
motsägelse och förening med hans prakt-natur. Dessa andra
egenskaper, hvilka också, — och måhända uti innerligare
mening, — utgjorde bans hemgift, visade sig i en naturlig och
hjertlig hängifvenhet till det milda, stilla, ljufva, belåtna.
Man finner denna andra grundton i hans väsende, miodre
ofta anslagen af Talaren, oftare af Skalden; och bans
herrligaste Psalmer öppna just blicken in i ett sådant hjerta.
— Samma contrast i hans yttre. Han var bekant för sin
stränga blick. Den hade ej sett honom rätt, som i samma
öga ej upptäckt den ofta väta glansen af en nästan svärmisk
ljufhet. — Samma contrast i bans umgänge. Det hade ej
sällan någonting ceremoniöst och tvunget. Och likväl
kunde ban vara, och var, sä snart han var sig sjelf, den
enklaste, gladaste urogäogesman. — Samma contrast i hans lynne.
Man hade naturligen ett stort misstroende till sig sjelf, och
just denna känsla, som ej var oblandad med misstroende till
andra, gjorde, att ban oftare än som behöfdes, gick, om
jag sä får säga, i harnesk, var på sin vakt, och visade,
alt han hade till hands kogret med sarkasmens pilar. De
hvilka dessa, förtjent eller oförtjent, träffade, visste föga,
att de hade ej blott en naturligen blygsam, utao till och
med blyg man för sig. — Samma contrast i hans öden. Han
åtrådde stillheten och lefde i bullret, längtade efter deu
o-bemärkta lyckan, och lyckan ville ej att han skulle vara
o-bemärkt. Att ständigt uppgöra planer för lugnet och aldrig
i lifvet nå det, blef bans lott; ehuru dylika förslag
oupphörligt sysselsatte honom, isynnerhet sedan han i
Psalm-verket slutat sin lefnads största arbete. Det ombytliga i
sådana förslag ådrog honom tadel, under det värdigheterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
