Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wallmark, Peter Adam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wallmaiik, Peter Adam. 505
den, snuddade tätt förbi mitt öra och nedslog ett stycke af
gipslistcn i taket*). Långt ifrån dock att af denna händelse
kanna mitt mod svalna, fann jag det tvertom ökadt, och
visade i en annan artikel osanningaroe ocb förvrängningarne i
den till folktribun uppböjde och fruktade Grevesmöhlens
talrika ströskrifter mot Tull-Direclionen**).
De män, som isynnerhet medverkat till den nästan
oinskränkta tryckfrihetens införande och ibland dem förnämligast
min utmärkte gynnare, Riddarhus-Sekret. Silfverstolpe, en af
de få, som under den förflutna tiden gjort sig mest
bevandrad i statsvetenskaperna ocb i hvad till ett constitutionelt
samhällsskick hörer, voro högeligen angelägne att finna
fac-tiskt bestyrkt den öfvertygelse de hyste och yttrade, att
denna tryckfrihet (hvilken redan då, äfven af ganska liberala
män, mycket klandrades i anseende till det föreskrifna
rätte-gängssattet) ***), skulle, som Achilles’ lans, sjelf läka de
sår den gjorde, ocb således äfven derigenom att försvar
följde på anfall, vederläggningar på osanna uppgifter,
berikti-ganden på halfsanna och förvillande. Men som de snart
erforo, att de tidningar, hvilkas artiklar fordrade dessa
läkemedel, icke kunde heqvämas till deras intagande, utan, som
barnen i dylika fall, beto ihop de hvassa tänderna så hårdt
de förmådde, insågo de lätteligen behofvet af andra tidnin-
*) Ännu lefver ett vid detta tillfälle nä varande vittne, Hr Capitaiue
Schartau.,
#*) Artikeln kallades den förnuftiga biten, i anledning af en yttrad
önskan af Grevesmöhlen i en af sina ströskrifter, "att man engång
måtte fä se en förnuftig bit i Journalen." Leopold troddes (orimligt
nog) vara författaren, och, för att freda sig frän det öde, som
öfvergått mig och som han ansåg kunna kosta hans då sjuka fru lifvet,
underrättade ban mig, att han såg sig förbuuden att i någon tidning
tillkännagifva, att han ej var författare till biten, lian gjorde det
dock icke, förmodligen emedan han fann det tillräckligt att derom hafva
upplyst Grevesmöhlen sjelf, som på denna tid ofta besökte honom.
***) Enligt detta kunde aldrig en i offentligt tryck angripen peraoo
få känna sin angripare i annat fall äu då angripelsen var af så svår
beskaffenhet, att angriparen dömdes till urbota straff. I motsatt fall
fick den angripne processa med bans namnsedel, för hvilken
boktryckaren uppträdde som svarande och erlade böterna (se 5 §. af 1810
års Tryckfrihetsförordning). Huru mycket ett sådant rättegàngssätt
gynnade angripclser mot enskilta personer, inses lätt. En sådan
angripare skalle vara särdeles oskicklig i att behandla sin peiiua, om
ban ej genom någou i smädelse|| inlagd tvetydighet lyckats betaga
densamma den qvalificatiou af klart, af fräckt uttryck, som
lagen bestämt som straffbart. Också hade en angripen person då ej
annan utväg för att rättfärdiga sig, äu att införa ett försvar i någon
tidning. En upprättelse i laglig väg var svårligen att väuta.
Lyckligtvis ändrades detta rättegàngssätt vid 1812 års riksdag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
