- Project Runeberg -  Biographiskt lexicon öfver namnkunnige svenska män / 19. Ubechel-Wallmark /
469

(1835-1857) With: Vilhelm Fredrik Palmblad, Peter Wieselgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wallmark, Peter Adam

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Wau-ma kr, Peter Adam.

4C9

gjort. Så uppkom närvarande skrift, för hvars utgifning jag ansåg
tidpunkten af Konungens inträffade jubileum vara den mest
passande, sedan jag ända dittills förgäfves väntat, att någon annan mera
dertill skicklig, än jag, skulle uppträda emot dem. Då jag endast
begagnat källor, till hvilka hvarje sorgfällig samlare kunnat äga
samnia tillgång som jag, nemligen i allmänt tryck kungjorda
trac-tater och historiska handlingar, enskilta embetsverks och
embetsmäns officiella berättelser ocb rapporter, genom in- och utländska
tidningar meddelade artiklar och uppgifter om våra
förhållanden ni. m. så, borde jag ej tro, att fürlattareu till den
Uistorisk-Statistiska Återblicken kunde eller behöfde antagas vara någon
annan än en af dessa, äfven hos oss icke så ovanliga personer,
som med uppmärksamhet följt och samlat hvad som rörde hans tids
och lands historia, var älskare af sanningen och en god
medborgare, roed ett ord, en god Svensk, d.v. s. hatare af orättvisa
beskyllningar mot sin Konung och följaktligen ansåg sig skyldig att root
sådana uppträda till hans försvar, då ban sjelf af sin upphöjda
ställning förnekades att göra det. Framförallt önskade jag, att
Konungen, i fall ban råkade att få kunskap om tillvaron af denna
försvarsskrift, skulle hafva den tillfredsställelsen att tro oss äga nog
många sådana äfven htand classen af våra författare, en class, som icke
heller saknat Konungens understöd och uppmuntran, för att
åtminstone kunna förvillas i sina gissningar om Återblickens. För att
leda dem från mig, lät jag trycka skriften (första upplagan) på ett
annat boktryckeri än mitt eget. Men det halp ej. Knappt hade
den utkommit förrän mun i personliga förhållanden begynte söka
hvad jag trodde tillräekligen förklaradt och försvaradt genom de
medborgerliga och jag således allmänt antogs vara dess författare,
oaktadt alla mina förnekelser deraf iutör vänner och bekanta.
Sedan det slutligen ej mera blef möjligt att tillintetgöra denna
öfvertygelse, måste jag äfven inför Konungen, som, genom en ännu
lefvande lierre inom sin närmaste omgifning, fått kunskap och ett
fördelaktigt begrepp om skriften, och delade samma öfvertygelse,
erkänna författarskapet deraf. Jag gjorde det roed verklig ledsnad,
bedragen, som jag var, i min förhoppning att kunna förblifva
o-känd för Konungen, att hafva derigenom beredt bonom den
tillfredsställelse jag åsyftat och befriat mig sjelf från den, om ej
hos Konungen, dock hos mina politiska motståndare förutsedda
misstaiikan att härvid hafva varit styrd af enskilta bevekelsegrunder.
Men jag måste nu, som alltid fornt, trygga inig vid roitt eget
medvetande, vid Konungens egen kända dermed öfverensstämmande
öfvertygelse och glädja mig åt det bifall hvarmed han upptog detta
medborgerliga offer och äfven yttrade i uttryck, som jag ej kan
återgifva, men som djupt förvaras i mitt minne och hjerta, — ett
bifall, för hvilket jag hade att tacka den ofvannämnde höga
Gynnaren, hvars namn det ej är mig tillåtet att nämna, men soin jag
ej kan skilja från vår gemensamme boge Beskyddares. Vid hvarje
företräde jag sedermera bade, återkom Honungen alltid till denna
skrift, och vid det sista la dagar före hans insjuknande (d. 2G Jan.
1844), yttrade ban, då jag aflägsnade roig, dessa ord: j’aifait des
ingrats, vous le savcz vous ménie, mais je ne le serai jumais, vous
en serez eonvaincit, adieul Det var ha*.s sista ord till mig, ty det
var mig ej förunnadt att sedermera se honom. Han dog, lemnande
mig i den sorg jag sä lifligt delade ined hans båda folk, den
hug-naden alt vid alutet af hans kungliga bana hafva tillskyndat honom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:30:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/biosvman/19/0481.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free