Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Wingård, Carl Fredrik af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334
Wingård, Carl Fredrik af. 334
skämtet; men med allt detta både den presterliga brodera
i sitt väsende, sin hållning och i sina uttryck, någonting
fint, förnämt, hvilket mänga tyckas hafva ansett för
diplomatiskt." — "Ehuru ban aldrig glömde sin värdighet" —
skrifver en annan —, "och man i hans närvaro alltid fick
erfara hans öfverlägsenhet, kändes detta likväl aldrig på ett
tryckande sätt. Det làg en så enkel vänlighet, en så öppen
förtroligbet, en stundom, om jag så får uttrycka mig,
jollrande lekfullhet i hans väsen, att man kände sig tvingad att
hälla af honom, pà samma gång som man hänfördes af den
snillrika lifligheten, den sprittande qvickheten i hans
con-versation. Af naturen gladlynt, skämtade han gerna, och
en viss godmodig satir, framkallad af qvickheten, men
förmildrad af det goda hjertat, lekte ofta pà hansläppar, och
detta var vanligen också det enda vapen, ban använde mot
dem, som i det offentliga uppträdde emot honom; — ja,
till och med den mot honom upphetsade pöbelns anfall och
bot kunde endast aflocka honom ett muutert skämt. 1
allmänhet mild och öfverseende, var det endast emot råheten,
under hvilken drägt eller hvilken form den än visade sig,
som han var oförsonlig. Han gisslade den ständigt, och
hela hans offentliga lif företer äfven en oafbruten kamp emot
densamma."
Alltifrån sin barndom bade W. icke njutit någon stark
helsa, men ändock länge bibehållit den genom ett alltid
iakttaget måttligt lefnadssätt. Under sina sednare år beständigt
mer eller mindre lidande, bar ban denna plåga med en
beundransvärd själskraft. Den mäktige anden visade sig
segrande öfver kroppen. Helsotillständet syntes ännu icke
gifva anledning till någon synnerlig fruktan, då ban afreste
till det riksmöte, som för honom skulle blifva det sista.
Under riksdagens fortgång började likväl hans krafter duka
under vid ansträngningarne, och dà ban i Juni 1851
återkom till Upsala, för att bevista den förestående
Magister-promotionen, skönjdes af hans utseende, att ban var
betydligt försvagad, ehurn ban icke mycket låtsade derom; med
möda kunde ban taga del i ungdomsfesten, och kort efter
densamma nedlades ban på sjuksängen. Efter några veckor
förbättrades tillståndet; men i stället för alt qvarstanna för
att äterställa sina krafter, trodde han sig åter böra offra
lugnet åt riksdagsbråket. Förnyade sjukdoms-anstötar gjof*
de snart afbrott i hans àterbegynta verksamhet, och dà ban
icke mer förmådde inlaga den talmansstol, han i decennier
prydt och försvarat, men genom några ord i slutet af för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
