Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Wåhlin, Christian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•24 Ö
Wåhlin, Christian.
oaktadt har ßdan städse varit tiliräckelig för deui, från det
ena århundradet till det andra. Måste vi Icke vid åtaukan
häraf, med helig undran, bekänua: "Allas ögon vänta efter
Dig, och Du gifver dem spis i sinom tid."––Allt
det som fått lif, kan derföre med visshet hoppas att blifva
mättadt. —–Denna sanning eger så säker grund till
sitt försvar, att den ej kan nekas, utan att tillika bestrida
en af alla åldrar stadgad erfarenhet. Hvem har väl
någonsin kunnat uppdaga ett enda ställe på vårt jordklot, der man
ej funnit sådana lifsmedel, som varit afpassade efter de
djurens natur som der funnits? På hvarje särskildt näringsmedel
hafva vissa kreatur fått sin anvisning.–– Dageligen
se vi, Iiuru särskildta djurslägten infinna sig på olika ställen,
der deras uppehälle säkrast och lättast erhålles. Några äro
försedda med så stark lukt, att de kunna på längre vägs
afstånd uppspana detsamma. Deras kroppsbyggnad är
io-rättad efter deras näringssätt. RofTogeln är försedd med
hvassa klor, med skarp syn och flyger utomordentligt snabbt,
för att så mycket säkrare ertappa och behålla sitt rof. —
–-Viutren tyckes vara den svåraste årstiden för
kreaturen, men skaparens vishet och nåd har äfven då fogat
säkra anstalter för deras lifsuppehälle. Några djur äta da
det som ännu Annes qvar på marken. Somliga af dem samla
ett tillräckligt förråd om sommaren. Andra åter behöfva
alldeles ingeu föda, ty de nedgräfva sig i jorden eller
nedsänka sig på sjöbottnen, hvarest de förblifva i en
slumrande dvala, till dess sommaren ånyo framlockar dem, då
deras bord åter står tillagadt. — — — — Ingeu ting
1 uaturen gifves, som icke i mer eller mindre mån
tjenar menniskan till nöje, nytta och förmån. Våra åkrar
bära säd när de häfdas. Sjöarne gifva en mängd af
smaklig fisk, hvilken årligen sjelfmant upplöper till våra
landt-kuster; bergverken skänka oss rika förråd af metaller och
skogarne tilldela oss byggningsämnen och flera oumbärliga
förnödenheter till våra spiskamrar. — — — — Då man
betraktar 2.ne stora krigshärar, församlade inom en enda
landssträcka, der en blodig sköfling och härjning förödt
alla lifsmedel, så borde man ju med all sannolikhet förmoda,
att en sådan folkmängd omöjligen skulle knnna, under en
längre tids förlopp, Unna tillräckeligt lifsuppehälle på ett
så-daut ställe; och likväl ser lnau sällan att de lida hungersnöd.
Uti folkrika och stora städer är det ej ovanligt att finna
esomoftast några hundra tuseu inbyggare. Mun skulle tycka,
att dessas dageiiga förtäring, ej blott till nödtorft utan mer-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
