Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örnefot, Jacob Ulfsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Örnefot, Jacob Ulfs t ön.
O her Steen! thet J våren swa sen
Thet gör hade ider ok Sverike meen!
Ok hvar vilia J blifva?
J kunnen litet raoot Kyssom bedrifva.
Saa gifver Ilerr Steen mångom orioli hem–
Nu drager Kysser äter til Yvan Groot
Ok görer Svenskom storan spott.
Olaus Petri opprepar om långsamhet både vid första
utrustningen och sista, ocb anför att Sten Stnre bade ej blott
bekymmer om Hyssen, ntan ock att hindra Konung Hans att
komma in. "Ty ban var nu vid det sinnet, att han ville
sjeir blifva vid regementet, . . . audi annorledes utlofvadt
var." Der var bref förvärfva||t af Påfven, att Konung Hans
ej sknlle strida mot Svenskarne så länge de stridde mot
Ryssen. Utan tvirvel hade Jacob Ulfsson skaffat det
påfvc-brefvet. Iian erböd Steu Sture borgeu att det skulle aktas.
Allt förgäfves. Striden mellan Sten Sture och Svante Sture
började ej i Ryssland. Liksom Adlersparre och Adlercreutz ville
bemma bevaka hvarandra 1800 och Ingendera gå mot
Ryssen i Norrbotten, så bevakade nu de två Sturarne hvarandra,
och ingeudera ville gå emot Ryssarne i Wiborg. (Geijer
begagnar just ordet om Sturarne, att dc bevakade hvarandra
S. F. II. I: 2GC.) Utkomna till stridsplatsen, söndrades de
ännu mera. Svante förklarade sig förorättad och öfvergaf
egenmäktigt hären. Riksföreståndaren, för att vara sin
medtäflare tätt i spåren, följde, hvarefter arméen saknade begge
sina — oroliga — hufvuden, och landsändan var öppen för
Ryssarnes anfall. "De vilde Ryssarne — så upprepas i våra
läroböcker — stekte svenska fångar vid sakla eld, spetsade
barnen på pålar och begiugo åtskilliga andra
oineusklighe-ter." Sten inneslöt sig på Stockholms slott och skref sina
uddiga bref till Erkebiskop Jacob. Begaf sig sedau till
Dalarne att "predika" uppror mot Kung och Råd och Kyrkans
Chef; kom sedan i spetsen för en bondliär och plundrade
preslgårdar, belägrade Stäke, lät bränna Stockholms inalmar,
satte Biskopen i Linköping i fängelse — och capitulerade, —
han den sparsamme rikshushållaren — mot cn förläning, den
största, säger Geijer, som någon svensk nian egt, utom Bo
Jonsson: hela Finland, Norrbotten, Åland, Nyköpings län,
Svartsjö, Färiugöii samt Götala. Såsom statens enväldige
styresman, aflägsnande såväl den erkände Kounngeu, som den
dåvarande representationen och rådkammaren, synes Herr
Sten ej missvårdat egna förmåner. Erkebiskopen skref till
Biskop M. Tavast i slutet af Nov. 149G, huru Herr Slen
bade 3 de största hus 1 stadeu fulla med säd och matvaror.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
