Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Eberstein, Carl Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160
Bbehstein, Carl Johan.
hfirlei; oeh tillgifvenhet. Han tillbragte äfven sista aftonen af
sin lefnad med läsning i skötet af sin familj. Sin
rnorgon-och aftonbön förrättade ban alltid med synbar rörelse oeh gaf
deraf ett välsignadt efterdöme ät sin omgifning. Sin sista
aftonbön förrättade ban, mot vanligheten, ined hög röst, så att
den hördes i andra rummet, liksom hade ban önskat, utan att
veta det ban stod grafven så nära, alt den sista välsignelsen
skulle ljuda öfver bela hans hus.
Han ingick äktenskap 1790 med sin eousine, Mana
Ja-cobina Eberstein, dotter af Prosten i Ystad, Johan
Christopher E. Med henne ägde ban U barn, cn son (se nedanf.),
samt fyra diittrar, af hvilka 2:ne äro gifta: Anna Ulrico
med Iirigsfiskalcn Lagman lihodin i Stockholm, och Eva
Charlotta med Provincial Läkaren D:r Plalzman i Sundsvall.
Biskop E:s sista lefnadsår voro fulla af bekymmer.
Dertill var egentliga orsaken hans lättrogenhet i penningeaffärer,
cn svaghet, som är så förlåtlig hos fromma menniskor, hvilka
tro alla om godt. En ganska rik slägtinge, Brukspatron E. i
Norrköping, hade, under bestämdt löfte att göra honom
testamente, lemnat houoin betydliga penningelån, som aldrig
skulle återbetalas, hvarå likväl låntagaren utgaf förbindelse,
för att visa sitt förtroende till Brukspatronens hedersord.
Men saken log en oförmodad vändning; den rika slägtingcn
gifte sig vid 75 års ålder, och lemnade vid sin kort
derefter inträffade död alla skuldbrefven i enkans händer, som
transporterade Biskopens på en annan hand, hvarefter denne
genast blef lagsökt. Från denna tid blef Biskop E. ganska
nedslagen och förlorade mycket af sitt vanliga goda lynne.
Han beslöt då, att föra en högst indragen lefnad, och had
till Gud, alt ban måtte få lefva tills ban hunnit blifva
skuldfri. Hans bön blef hörd — ty hans dödstiinma inföll ej förr
än tillgångarne någorlunda betäckte skulderna.
Lika stilla oeh obemärkt som bela hans lefnad, blef
äfven hans död. Efter att hafva varit besvärad af aiultäppa
bela hösten 1857, anade hau sin bortgång och yttrade
bestämdt, då han pä sin födelsedag samma år hälsades af
Gymnasieungdomen med en sång, att det vore "sista gängen han
väntade sig ett sådant nöje." Denna aning gick ock i fullbordan
snart nog. Den 20 Jan. 1838 slocknade hans lefnadslamps
ini in några ögonblick, sedan lian hastigt ur sin sömn
uppvaknat vid midnattstiden, kännande sig något illamående. Han
ropade då med hög röst, seende på en nattlampa, som brann
vid hans säng;. "Min lampa vill slockna." Det var dödsskug-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
