Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Forssell, Olof Hansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Forssell, O loj Hansson.
{KS
än ban sökte den. En anekdot, af bonom sjelf i sednare
dagar berättad, charakteriserar honom fullkomligt i detta
afseende. Dagarne före Jul 1793 började hans eassa taga slut,
och han väntade förgäfves på en inkomst, sora ban dä hade
beräknat. Sjelfva Julafton pä morgonen blef han bortbjuden till
middag om Juldagen, men befann sig ock dä alldeles utan
penningar. Antingen skulle ban nu Iäna medel till förtäring
om Julafton, eller ock svälta till påföljande middag. Han
valde utan tvekan det sednare, hellre än att underkasta sig
obehaget af det förra. Denna kraftfulla stolthet var det, som
småningom hjelpte honom att besegra de många och stora
binder, som fattigdom och brist lade i hans väg, och bidrog
sålunda att småningom bringa honom upp till duglighet och
anseende. Men detta begär, denna vana att icke pä jorden
äga något föremål för sin tacksamhet, verkade hos honom en
viss ensidighet i umgänget med menniskor i allmänhet, som
oftast orättvist blef ansedd såsom köld och högmod; hvarföre
ban ock hos få fann den hjertliga tillgifvenhet, som hans rika
själ var färdig att både gifva och emottaga. Så mycket
varmare och innerligare var hans tacksamhet, hans förtröstan,
bans kärlek till Gud. För Hans sak, för Hans ära arbetade
ban med outtröttad ifver, anda till sista dagarne af sin
lefnad, både i lära och gerning. Hans rena, af alla tiders
villfarelser orubbade, tro bar sköna frukter i hans lif af frid,
förnöjsamhet, och en stilla glädje. Hans starka, kraftfulla
ande hade burit mycket ensam — smärta och glädje —
strider och segrar; men den Gudsfrid, som ban erhållit, delade
ban med sig åt andra. Detta varma gudeliga sinne visade
sig skönast i hans husliga lif. För sina barn var han en
uppmärksam ledare, en hjertlig vän, och lemnade aldrig
obegagnadt äfven det obetydligaste tillfälle, att med outtröttlig
omsorg lämpa sin undervisning till deras fattuing och leda deras
hjertan och tankar till ett högre upphof för allt, hvad ögat
skådade. Tidigt sökte han ock hos dem inplanta denna
varma lefvande tro och förtröstan till Gud, som utgjorde hans
eget lifs skönaste glädje. Lika fridfull, gudelig och lugn,
som hela hans lefnad, var ock hans död. Hans physik var
ovanligt stark, och ända ifrån sina ynglingsår hade ban aldrig
varit angripen af någon sjukdom, förr än i början af år 1838.
Från denna sjukdom blef ban väl återställd, så att han till
och med Annan dag Pingst predikade för sista gången; men
hans krafter afmaltades mer och mer, och en
ålderdomströlt-hct infann sig, souj tydde på en nära förestående upplösning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
