Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - a. Den äldre grenen - 4. Gyllenstjerna, Johan Jöransson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
369 Gyllenstjerna, Johan JSransson’.
nödsakad att lägra Big på ott olägligt och morasigt ställe,
der hvarken hästar eller folk kunde gä, utan i djup gytlja,
ocli der armén i 10 dagar måste lefva utan bröd, salt och
dricka, och förtära elakt va’ten, hvarigenom| många sjuknade
och dödde. Derifrån flyttades lägret till en naken slätt, der
armén en bel månad uppehöll sig, blottställd för köld och
hunger, hvarigenom mänga förlorades och de öfriga blefvo
ur-ståndsatta att slåss; hvaremot Danskarne, på andra sidan om
floden, ägde i öfverflöd allt hvad de behöfde.
Svenskarne, i en sä bedröflig belägenhet, sågo sig
nödsakade, alt antingen dö på stället, eller vända oni till
Sverige , eller ock väga en drabbning. Man öfverlade i Conseljen
hvilket parti man borde taga. Alla Generaler tillstyrkte att
återvända till Sverige af flera, ej ogiltiga skäl, och deribland,
att, dä fienderna voro öfverlägsna i styrka, cn drabbning
kunde blottställa både Riket och Konungens lif.
Men Jan G. var icke af denna tanka. För alt låta
Ko-nungeu ingå i hans tänkesätt, lagade han så, att Jan
Wachtmeister blef kallad i Conseljen, oaktadt han gjort tjenst på
flottan, ocli aldrig ägt någ .t befäl till lands. Han tillstyrkte
att leverera batalj, och anförde: att Svenskarne skulle anses
för veklingar, osn de ej vågade slåss. Han tillade, att ehuru
ingenting kunde vara honom kärare än Konungens
person, älskade han högre att bära honom död i sitt tält,
sedan han hade fäktat för fäderneslandet, än att se
honörn återvända till Sverige på detta sätt.
Wachtmeist.rs tanke bifölls af G., som för att få flera
röster på sin sida, lät kalla alla öfversta|’, och dessa, för att
ej synas rädda, tillstyrkte batalj. Konungen, ung, eldfull och
uppmuntrad af slaget vid Halmstad, biföll denna mening, och
trodde sig vanhedrad om han flydde för fienden och
återvände till Sverige.
När man då beslutit, att leverera Danskarna batalj, lät
man uppbränna några kojor kl. 10 om aftonen, dä armén
sattes i march, liksom man velat underrätta fienden, att man
ville anfalla honom. Emedlertid såg det sä ut, som hade
Danskarne icke blifvit det varse. Man åtföljde strömstranden,
och gick slutligen öfver på ott ställe, der isen var ganska
tjock. Hade man i stället gält rakt fram på fienden, som ej
var långt borta, så hade man kunnat anfalla honom i flanken
förr än han hunnit ställa sig i slagordning och göra front,
och man hade då otvifvelaktigt bringat honom i oordning och
hindrat honom att retirera till Landskrona, i hvilket fall ban
biogr. i.ex. V. 24.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
