Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leopold, Carl Gustaf af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
Leopold, Carl Gustaf af. 09
fore lika lätt i strid, som de fattige, hvilka måste —
att tala med Dahlgren — lia samma roek till både
sängtäcke och hästtäcke, och der stalldräng och kammarpiga
svårligen lära kunna förlikas.
Latinet har Vätes och Poëta, det har Orator, Eloquens
och Disertus. Låtom oss använda Svenskans tillgångar litet
mindre promiscue, så skola vi hjelpa oss fram. Hvad
hindrar att vi anse det urgamla ordet Skald uppvuxet ur samma
rot, som det lika urgamla ordet Skuld, detta den
prophe-tiserande Nornans namn, som "såg in i kommande verldar",
således motsvarande Vätes, vaticiniers, prophetiors tolk, eller
en, hvars sång gjutes, liksom prophetens ofrivilliga orakler,
ur en hänförd, gudarörd själ, då Poët, som betyder
görare, bildare, kan med största skäl, såsom en erkänd fix i
vårt språk, uttrycka hvad som smides blankt i smakens
hammarsmedja, sedan smältstycken brutits ur råhetens
jern-herg och smälts i snillets ugn. Stanna vi nu för alt medla
mellan de stridande, så fråga vi skolan till venster: Var
Leopold poët, och hon svarar: "I Odet öfver Försynen
uppenbarar ban en stor och upphöjd tankegång i ett ädelt
och ljudfullt språk. Den vackra B edj ers kan är författad
med mycken finhet, lätthet, gratie och urbanitet,
egenskaper, som äro oss så mycket dyrbarare, ju mera de blifva
sällsynta hos våra nu florerande Skalder"; — allmänt
förtjust öfver taflorna i Eglé och Annette. Vi fråga skolan
till höger: Var Leopold Skald d. ä, en natursångare, hos
hvilken man knapt fann spår af konstens tillägg, åtminstone
såsom medvetna; der diktandet var en nödvändighet, ej
en frihet, som således, öfven förirrad utom sin tids
smak-linier, måste gråtande vid konstens bestraffningar sucka sitt:
bier steb ich und kann nicht änders! — — med ett ord:
var hans sång ett gjutgods, skrofligt men dristigt,
storartadt till sin idé, men der formen ingenstädes blänkte efter
spåren af filen, 6a svarar bon "med korslaggda näfvar":
"Hans vettenskapliga insigter voro det ämne, hvarur hans
snille hemtade näring och kraft. Och förutan en sådan
näring, hvad är snillets låga annat än en fladdrande meteor,
som onyttigt förlustår eller vådligt förvillar"? Vi lemna
svaret ogranskadt, sjelfve likväl ej fruktande någon våda,
åtminstone för smaken, det är: den medfödda
omdömesförmågan nb. hos snillet, af dessa olärde Skalder, från den
alldeles olärde och omagistrerade Ossian på sin klippa, till
den säkerligen föga lärde, åtminstone af ingen lärdom i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
