Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lindschöld, Erik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
500 Lindschöld, Erik.
nad och ingen annan till skada." L. underlättades i sina
bemödanden för Akademiens bästa af sitt vänskapliga
förhållande till Grefve Ascheberg. Han skref till A. ett bref
som stannat i Akademiens archiv: "Jag vet att min högtärade
k. Broder af egen benägenhet emot Akademien i Lund lärer
gerna befordra dess uppkomst och bästa; men jag kan likväl
intet underlåta att recommendera min h:de k. Broder dess
angelägenheter, särdeles nu, då H. M:ts nådiga resolution
för Akademien skickas neder, jemte H. M:ts nådiga bref till
min Broder. Jag gör mig om min h:de k. Broders gunst
och godhet för mig så väl som för Akademien alldeles
försäkrad och är viss deruppå, att min Broder härmed än
ytterligare samkar Guds välsignelse öfver sig och de siua" . . .
Känner läsaren ej, huru kärleken glöder i dessa böner? Det
lär emellertid varit efter L:s död, Professorerna uppvaktat
Ascheberg med önskan att han ville bli deras Caneeller. Han
skall då ha frågat: "Ar det ett onus honoris eller laboris?"
De svarade i sin enfaldiga beräkning, att dermed än lättare
vinna sin önskan: "Cancellersbefattning är ett onus honoris."
Derpå svarade A. (ungefär som Gyllenborg sedan sjöng om
vänskapen): "Af honores har jag nog." Och de måste välja
en annan Caneeller.
Det svåraste L. hade att bekämpa, var den ifriga
trätlystnaden hos de värde fäderne. Han iakttog dervid lugn
och värdighet, som visar huru upphöjd han genom sinnets
adel var öfver de stridande. Han skref d. 8 Juli 1687:
"all oreda och olägenhet kan i början hämmas och afböjas
med skäl och saktmodighet, när den ene Collega söker att
hedra, rätta och upprätta den andra och icke att förtreta,
skymfa och förderfva, straxt han icke stannar i lika slut och
mening med honom, särdeles uti philosophi, som lemnar
förnuftet ett fritt och öppet fält i bela naturen." I andra bref
vederlägger han hvad ban funnit orätt hos den ena eller
andra parten med lugn, men ovedersägligt. Sedan han låtit
dem förstå, att de trätgirigaste skulle flyttas till Pernau och
PernauerProfessorer hemtas till Lund, synes det blifvit tyst.
De hade en gång satt det vite på sig, att den som först
började gräl skulle plikta årets salarium till nästa hospital.
Då sista enigheten vunnits, skref han: "Skulle ännu någon
gång en eller annan mod ord eller gerning råka att fela, så
upprätten densamma med saktmodig och stilla anda; ty det
är kostligt för Gud och berömligt och ljufligt för
menniskor", tilläggande med egen hand in margine: Vir bonua . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
