Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lithou, Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
514
Lithob, Gustaf.
Manibus Tuis,
Non Borysthenis
Petra satus
Pium latus
Turbet, ncque cineres!
Det var formodligen efter fadrens död, som ynglingen
ingick i krigstjenst. Då kriget slutade, hade han endast
avancerat till Fänrik, och dervid stadnade också hans
befordran , såvida man ej vill taga i beräkning den
Capitaines-fullmakt han ändtligen erhöll 1751. När L. 1721 tog
afsked, tilldelades honom en liten pension; denna mistadc han
1751, dock återfick han den till någon del följande
riksdagar 1754 och 1757: år 1747 förökades den till 600 daler
s:mt. L. uppehöll sig mestadels i Stockholm der han dog
ogift i Dec. 1755, samt ligger begrafven i Jacobs kyrka.
Hans grift blomsterströddes af "Herdinnan i Norden", af hans
vän, Amiral. Kammar-Rådet och Ridd. H. A. Löfvensköld,
Ekblad, Älf m. fl.
Under den tid hans pension var indragen och äfven
sedermera kämpade L. med torftighet, som han sjelf kallar
Poeters vanliga följeslagare: *’På hjertats sida var ban en
from och redelig man, under sin fattigdom alltid glad och
nöjd, fast med en trygg och allvarsam uppsyn, efter det
Carolinska tidehvarfvet."
Detta är det enda, vi känna om en man, som intager
ett af de yppersta rummen bland fäderneslandets romerska
skalder. Hans förnämsta poem är en Panegyris Ex
se-quialis i anledning af Carl XII:s död, som utkom 1720,
tillegnad K. Fredrik och Riks. Ständer. Öfver detta äfven
till vidden ej obetydliga skaldeverk yttrade såsom censor
kännaren Upmark: "Huuc felicis ingenii foetum, haud scio
an antiquis quodammodo comparandum, publici juris fieri
vellem." Samtid och efterverld, inhemska och främlingar
beundrade hans sångmö, ehuru man någongång klandrade
honom såsom plagiarius. Lithou sjelf svarade på denna i
Svenska Nitet yttrade förebråelse med Vidas ord: "Nec
pudet, interdum alterius nos ore locutos." Hans flesta
öfriga poemer bestå i Tillfällighetsverser och Libelli
Suppli-ces, rigtade till Konungen, Rådet, Ständerna, enskilda
gynnare och välgörare. Början till ett af dem från år 1754,
må meddelas såsom profstycke:
Quid primum mediumve querar, quo fine quiescam,
Obrutus illuvie lacrimarum et molé malorum?
Clamatum est; sed adliuc nullum patefecimus aurem:
Pulsatum; sed adhuc tota trieteride surdai
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
