Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - b. Morlanda-grenen - 6. Mörner, Carl Stellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
254
Mörner, Carl Stellan.
pä den hemforsla tvenne söner, som de sport vara pfi Malmö
sjukhus. De funno dem, den ena öfvergifven af läkaren,
den andre utskrifven till begrafning, för att lemna rum ät
någon, om hvars vederfående kunde vara något hopp *).
Dä fadren bland de kalla liken, uppstapplade på hvarandra
för alt snart utföras i en gemensam graf, ändtligen fann sin
son, kände han honom ännu vara varm och fick taga honom
med si sr till sitt qvarter, der denne snart återkom till lifs.
De fattige’ männen insvepte sina sjuka söner i de
sängkläder de medtagit och började att begifva sig mot hemmet.
På fälten vid Cbristiailstad inyrade de alldeles i snö under
en hel natt, men hemkommo med begge sönerna lefvande.
Presten hemtades till begge, den ene dog, men den andre,
just han som varit förklarad död, lefde och blef éri
förträfflig både bonde och husfader. Förf. stod vid begges
sjuksängar — de voro hemma i samma gård — och hörde då
någon yttra: huru kau sådant vara möjligt, då vi ha en så
god Landshöfding? Begge fäderna inföllo på en gång med
mycken värma: "han rår icke. Han gret lika varma tårar
som vi, när ban gaf oss papperen." Hvar Grefven visade
sig i sitt län, blef liksom en folkfest. Förf. såg honom
sista gången vid en landtkyrka och de gode Småländniugarne
syntes nästan litet yra af glädje. Presten böd väl 40 à 50
med sig hem till prostgården, der Grefven åt middag, och,
oaktadt mer än % mil från kyrkan till prestgården,
åtfölj-zdes Grefven dit af en större folkhop, som stannade på
gården. Han var nu mer icke Landshöfding, så att ingen hade
något att enskildt andraga, men de ville se honom—
fruktande att det var för sista gången; ty han var nu öfver 70
år. Och det är ej cn fras, utan ett ganska adæqvat
uttryck, att ban var der som en fader bland barn. Hans
vördnadsbjudande gestalt — ban var öfver tre alriar lång —
den värdighet i sitt sätt att vara som syntes honom
medfödd och omedveten, skilde honom vida frän dessa
folkguns-jägare, hvilkas popularitet som en meteor pläga synas och
försvinna. Han hade ägt detta folks kärlek i ett halft år’
*) Traditionen om lefvandes begrafning träffas minst i Skåne’,
mest i Stockholm. Då ännu lefvande personer der en gång intygade,
att de flera nätter hörde, då vagnarne med de å sjukhusen under
dagen döda landtvärnisternc kördes förbi deras fönster, ömkliga och
störande läten, förklarade en närvarande, som då varit använd som
fältskär, att denna obarmhei-tighct skedde af barmhertighet, för att
få plats å sjukhusen för jemt ankommande, oin hvilkas vederfående
var mera hopp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
