Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - b. Morlanda-grenen - 12. Mörner, Adolf Göran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
morneb, Adolf Göran. 28.j
Föröfrigt kallades M. 1819 till Ledamot af K. Vet.
Akademien, der h.in 1857 liöll ett på politisk sympathi
grundadt Åminnelsetal öfver Frih. Mannerheim. Var vidare
Hedersledamot af li. Vitt. Hist. och Ant. Akad., af Vetensk.
Soc. i Upsala, af alla Hushållssällskaper i Riket, samt af
liera in- och utländska vetenskapliga och ekonomiska
Säll-skaper. Mest bland alla dessa Samfund synes han hafva
in-teresscrat sig för Landtlmiks-Akademien, och om, såsom
det påstås, hans bemödanden derföre ej burit särdeles stor
frukt, så berodde detta af andra orsaker än af Directörens
uit, drift och goda vilja.
Vi låna teckningen af Gr. M:s personlighet från
Äreminnet i Svenska Akademien. "Det låg i hans väsende en
blandning af godhet och värdighet, af en mildhet, som drog
hjertan till sig, och en fasthet, som bibehöll tillgifvenheten.
På honom kan tillämpas hvad cn författare sagt: "hvad som
förvärfvas genom eld, måste bibehållas genom värma."
Någon gång hänfördes han af sin liflighet, synnerligen i
offentliga förhandlingar, när ett vigtigt föremål för
öfverläggningen eldade hans ord; men han återvann snart jemvigten i
sitt lynne, och den milda värman återkom i hans själ.
Sanningens fackla förde lian med jemn och stadig hand: någon
gång skakade hau den och den gnistrade. Det fanns ickc
hos honom något af den högdragna myndighet, som pockar
på vördnadsbetygelser, men den upphöjda själsstorhet, för
hvilken de sjelfmant infinna sig. Med sin öppenhet ingaf
han förtroenJe och med sin vänlighet qvarhöll han det.
Känslig för deltagande ocb bifall, sökte han det endast af
de goda, endast af dem, som ban högaktade. Det
offentliga omdömet satte han sig hvarken öfver eller under,
hvarken föraktande eller fruktande dess välde. Han var den
förste att erkänna ett fel eller ett misstag, ocb den förste
att söka rätta det. Men mot illviljan, som begärligt
uppsöker äfven det minsta förseende och förstorar det, mot
ladelsjukan, som förvrider, och afundsjukan, som uppdiktar
fel, satte ban endast sitt trygga medvetande att alltid
hafva velat del rätta, alltid bäfva bemödat sig att finna det.
Han eftersträfvade aldrig ett beröm och mindes aldrig cn
oförrätt. Ingen hämdlystnad fick insteg i hans själ. Hans
ovänuer hafva förgäfves hos honom sökt spåret efter någon
sådan. Om han mot någon trodde sig äga skäl till
missnöje, var det glömdt, dä urskuldandet var gjordt och
förlåtelsen var gifven. Varm ocb liflig i striden för sin
öfvertygelse, tänkte han sig i sina motståndare endast uttryckeu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
