Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IX
tjensten, utan att ersättas af andra, så att besättningen var
undertalig. — K. Albrekts son Erik hade sommaren 1396
slagit ned sina bopålar i Wisby och samlade, särdeles på våren
1397, omkring sig en stor del af Vitaliebröderna *). Vid
midsommartiden seglade de förnämsta af hans anhängare, såsom
den förenämnde riddaren Otte von Peccatel och Sven Sture,
med en flotta af 42 skepp och 1200 man öfver till Stockholm
och ankommo d. 28 Juni in i skärgården. De tillsände först
kommendanterna på slottet och magistraten i staden hvar sitt
bref, hvari de begärde att erhålla proviant. Då de på denna
begäran erhållit ett nekande svar, sände höfvidsmannen sina
tjenare och begärde lejd, för ett sammanträde med
kommendanterna. Det beviljades och egde rum på en holme, helt
nära in till staden, i närvaro af borgmästare och råd. De
framstälde dervid först den begäran att få komma in i sjelfva
staden, hvilket kommendanterna i samråd med magistraten
afslog. Derpå begärde de, likasom förut, att få proviant,
hvartill magistraten gaf ett nekande svar, och deras tredje fordran
att få i staden köpa hvad de behöfde kunde man icke heller
bevilja.
De afseglade derefter från Stockholm, utan att gifva
tillkänna, hvart de ämnade sig; men Albrekt Russe fruktade, att
de skulle återkomma, och erkänner i bref till de Preussiska
städerna, att slottet och besättningen varit förlorade, om han
icke förut blifvit varnad och derföre varit noga på sin vakt.
En hedersman hade nemligen någon tid förut kommit till
honom och bedt honom väl förvara slottet; ty det vore af högsta
nöden påkalladt. På hans tilltal: "Käre vän! vet du något ondt
vara på färde, så låt mig veta det", hade denne till en början
svarat, att han icke kunde säga det, men derefter fallit på
knä, lagt tvenne fingrar på en tegelsten och yttrat: "Tegelsten,
jag säger dig, så sant mig Gud hjelpe och helgonen,
Stockholm är förrådt"; han hade derpå rest sig upp, lyftat sina
händer mot himmelen och utropat: "Så sant mig Gud hjelpe i
min sista stund, är det sant hvad jag svurit". Mer hade han
*) Bunges Urkundenbuch IV: 173.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
