Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
_ 19 —
Men om man vidare undersöker förhällandet mellan
form och materia, visar det sig, att båda blott i sin enhet hafv»
sanning och betydelse. Materien är bestämd såsom det
vä-senlösa, som i formen har sitt väsende och sin sanning.
Deraf följer, att materien såsom skiljd ifrån formen är en
motsägelse, eller att den väsendtligen har formen uti sig. Å
andra sidan är formen såsom skiljd från materien likasåväl en
motsägelse; ty den är det aktiva, bestämmande, men detta
är den blott derigenom att den bestämmer materien.
Formen och materien äro således båda lika väsendtliga sidor af
en enhet, och deras sanning är att hvardera i sig innehålla
sm motsats.
Såsom denna enhet af sig sjelft och formen, är
materien ej mera blott det väsenlösa substratet, utan konkret
innehåll, som sjelft gifver sig sm form. Formen är åter
just derigenom väsendtlig, att den i sig har materien såsom
sitt moment, eller derigenom att den är innehållets egen sjelf—
bestämning. I denna enhet af båda synes ännu en dualism
qvarstå, i det att intetdera momentet kan sättas såsom det
absolut första, utan hvardera på en gång är föregående och
efterföljande. Men denna dualism är blott skenbar; ty i det
hvardera momentet öfvergår i det andra, upphäfver det sin
prioritet, och sätter det andra såsom sitt prius och sig sjelft
såsom deraf betingadt. Så upphäfver sig formen till
materia; materien är således det ur formen framgångna, deraf
bestämda; men i detta sitt upphäfvande for ut sutter formen
materien såsom det, hvars form den är och hvaruti den har
sitt bestånd. Och tvertom, i det materien upphäfver sig
till form, sätter den formen såsom sin princip och sig sjelf
såsom deraf bestämd. Härigenom upphäfver sig den
dualism, som närmast var förhanden, och formen och materien
visa sig såsom lika väsendtliga sidor af en enhet. Denna
enhet, som är det ursprungliga i båda, är just innehållet.
Men innehållet sjelft ar endast derigenom, att det dirimerar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
