Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den stora freden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 392 —
freden och han lämnade den ej mer. Ljuset bröt allt
mer och mer igenom. Han grubblade ej längre, han
sökte ej längre efter gåtans lösning i sitt eget mörka
inre, där orediga drömmar, drifter och förhoppningar
hade framtrollat och gifvit näring åt alla slags dunkla
möjligheter. Den ena människan var ju den andras
hjälpsamme broder. Det fanns nu ej längre något
mörker inom honom, ty där detta ljus faller in, dödas
alla ljuskygga svampar och befrämjas utvecklingen af
hvarje planta, som föddes för evigheten.
Medan detta omslag ägde rum med Björnstad, och
hans stort anlagda ande i lugn och klarhet allt starkare
och starkare sträfvade att som en opersonlig välgärning
gå upp i sitt folk och i dess välfärd, gick det stadigt
utför med hans krafter. Den förr så kraftiga gestalten
låg nu aftärd i höstsolens bleka strålar utanför dörren
till huset, hvarifrån han kunde se stigen försvinna i
dalen. Björnstad såg ofta dit ned med milda ögon;
oftare såg han dock längtansfull uppåt: han började
nu längta hän till ett annat hem.
Den smärta björken stod redan aflöfvad därute
på fjällsluttningen; han hade gifvit ut sin sista guldslant
åt höstvinden, men svängde ändå lika muntert sina
tunna grenar. Det gulnade löfvet var på höstmanöver,
vinden dref det rundt kring Björnstad i allt trängre
kretsar, höger om — vänster om — och det kunde
den exercisen. Hösten och hvilan stod för dörren.
Enbuskens mörka krona höjde sig öfver ljungen som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
