Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
hvilken fördelaktigt utmärker sig genom en väl ordnad plan
och lycklig bearbetning. Den sönderfaller i tre delar : om de
lefvande varelsernas alstring i allmänhet, om växternas och
djurens uppkomst och om menniskans daning. Alstringen
är verkan af ett lefvande väseude, som ur ett fruktbärande
frö frambringar sin like, för att artens fortbestånd må äga
rum. Frö är ett af den alstrande så frambragdt ämne, att
det, ehuru skildt, likväl kan lör sig fortvexa och åter
frambringa nya individer, hvilket andra vexteus lösryckta delar
merendels icke kunna göra. „Hvad vexternas alstring
beträffar", yttrar sig Alanus, „så bör anmärkas, att, emedan
det hos dem gifves ingen könskillnad, för deras alstring fröet
af en enda verksam producerande individ iir tillräckligt.
Vexternas frö består af tvenne delar, den ena, som
egenteligen förtjenar kallas frö, är dess vigtigaste beståndsdel, den
andra delen utgör blott betäckning. Den förra delen är
organiserad af själ (den ideella delen, anima), som är grunden
för vextens lif och utveckling, och materie, hvarifrån vexteus
rot och första skott utskjuta, och som iunehåller vextens bela
grundritning samt kallas i allmänhet corculum; den andra
delen utgör likasom fröets omklädnad, skyddar detsamma mot
yttre våld och svarar emot stammens bark och äggens
hinnor." Vi skulle förmoda, att Alanus vid dessa
bestämningar af fröbyggnaden hufvudsakligen följt Caesalpinus (ehuru
visserligen Aristoteles redan uppgifvit fröets vigtigaste
och mest i ögonen fallande beståndsdelar), såvida det var
han, som gaf de första noggranna underrättelser om
detsamma och Alanus’ uppgifter i vissa afseenden äro
fullständigare, än de af Aristoteles lemnade, i fall ej Alanus
förnekat möjligheten af någon könskilnad hos vexterne, hvartill
9) Arist., Gener. Anim. II. 2, 4. I 23.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
