- Project Runeberg -  Bidrag till Kännedom af Finlands Natur och Folk, utgifna af Finska Vetenskaps-Societeten / Tjugondeandra Häftet /
167

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

’167

Enligt dessa medeltal skulle den flytta hastigare längs
kusten än uti det inre landet Mången gång anländer den
tidigare, till södra kusten redan i medlet af april och till
öfriga orter i samma förhållande. I medlet af juni kläcker
den i Kuopiotrakten (Asch.) och i lappmarken i början af
juli. Under senare hälften af augusti samt i september är
den åter stadd på flyttning söderut. Sin hufvudsakliga
ruggning har den då ännu ej afslutat och vid återkomsten om
våren bär den redan sommardrägt.

Den uppehåller sig mest partals och häckar vid insjöar,
floder och bäckar, helst om stränderna äro steniga ocli
busk-eller skogbevuxna. Företrädesvis håller den sig till de inre
delarne af landet. Dess lockljud är ett behagligt sii-piip,
sii-piip och dess klingande, trefliga sång, om man så får
kalla den, får man ofta höra under det fogel sväfvar fram
öfver vattenytan och längs med strandens krökningar; den
återgifves med ticlihidi eller tittirili upp rep a dt flere gånger
efter hvarandra, hvilket förskaffat den dess svenska namn
drillsnäppa och det finska ranta-tilleri. Den är mindre rädd
än någon af dess artförvanter och man kan, sakta roende i
båt, lätt komma den nära och betrakta dess behändiga
trippande och löpande utmed vattenranden uppå en ofta ganska
starkt stupande bergsklack, mot hvars mörka fond fogeln
synes än vackrare. Då den oroas låter den höra ett
ängsligt och långt utdraget tiih, hvarvid den ofta sätter sig på
stenar och andra upphöjda föremål. Sitt bo reder den bland
gräs och buskar mer eller mindre nära vattnet, eller också
begagnar den dertill en obetydlig fördjupning uti den jemna
ler- eller sandstranden.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:45:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bkfnf/22/0195.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free