Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det grekiska mångguderiet i gifven strid, och denna strid
blef en första stark impuls till tänkandets vidare
utveckling.
En ny skald och siare uppträdde samtidigt eller till
och med tidigare än Heraklit, nämligen »rapsoden från
Kolofon», Xenofanes, som resolut ställde sig i det partis
stridsleder, som förnekade tron på den poetiskt vackra
gudalära, som skalden Homeros sjungit in i sitt folks
medvetande. Den högste, den sanne guden måste vara en,
säger Xenofanes, och — äfven Xenofanes är panteist —
denne ende gud måste vara alltings yttersta grund och är
själf världsalltet. Honom tillkommer alla de attribut, som
man förut tillagt urstoffet, han är till af evighet och
förblir i evighet, men han är också oföränderlig. I detta
sista attribut, som Xenofanes tillägger sin gud, ligger ett
nytt märkligt steg förbi föregångarne, men Xenofanes har
härmed råkat ut för dilemmat att — trots vissa trefvande
försök, vid hvilka han visar sig stå kvar närmast på
anixa-manderska ståndpunkter — icke kunna förklara det
varan-des mångfald och växlingar, och här, i Xenofanes’
oföränderliga värld å ena sidan och i Heraklits »allting röres»
å den andra, ligger nu ett stridsfrö, ur hvilket de
närmast kommande filosofemerna gro och växa.
Xenofanes var den veterligen förste, som framställde
satsen, att människorna dana gudarna efter sitt eget beläte.
Ju högre en varelse står, desto högre är den gud, som
hon förmår tänka sig. En högt utvecklad människoande
kan icke tillfredsställa sitt gudsbehof med en lika
uppfattning af guden som en lägre stående människa. En
uppodlad, tänkande själ nöjer sig ej med att som vilden
tillbedja en amulett. Om djuren, säger Xenofanes, ha behof
af att tänka sig en gud och förmåga att bilda sig ett
gudsbegrepp, skall detta begrepp bli i öfverensstämmelse
med djurens eget beläte.
Från Xenofanes’ religiösa åskådning om den evige
och oföränderlige guden som det ena och enda i världen
utgick en hel skola, som fått namn af den eleatiska efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
