Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kanisk. Aristoteles söker alltså här att förmedla platonisk
och atomistisk världsförklaring. Både ändamålet och
naturnödvändigheten bli • för honom utvecklingens drifkrafter,
och detta är den grekiska filosofins sista ord i den saken.
Äfven för Aristoteles är denna jorden den enda och
fullkomligaste. Universum är, säger han, begränsadt i
rummet, men från evighet till evighet stadt i utveckling.
Det tomma rummet kan icke existera, någon verkan på
nfstånd är omöjlig, ty rörelse kan åstadkommas endast
genom direkt beröring. Hvad vi genom erfarenheten kunna
veta om jorden, är endast, att den är rund, jordens skugga
på månen är t. ex. rund, vidare äro vi berättigade antäga,
att jorden befinner sig i världens medelpunkt, och
Aristoteles har i sitt bevis härför så godt som upptäckt
tyngdlagen ; men att den vänder sig kring sin axel, finns intet
skäl att tro, då all rörelse på jorden är rätlinig.
Cirkelformig rörelse förekommer endast i etern i öfverjordiska
förhållanden, såsom i fixstjärnhimlens kretslopp. Gud sätter
världen i kretsrörelse från dess periferi. Att jorden skulle
röra sig framåt i världsrymden, låter sig också bestridas.
I sådant fall skulle vi se fixstjärnorna i olika inbördes
ställningar. Jorden måste antagas vara hvilande stilla och
orörlig i världscentrum. Denna Aristoteles’ bild af universum,
som här endast skissvis kunnat antydas, blef i stort sedt
gällande för mer än 1800 år.
I sin psykologi skiljer Aristoteles på tre arter af själar,
växternas vegetativa, inskränkande sig till fortplantningen,
djurens, som utom att de äga en vegetativ själ äro
mottagliga för sinnesintryck, och alltså besitta den animaliska,
kännande själen, samt människans, hvilken äger utom de
två öfriga arterna en förnuftig själ och därjämte ett
centralorgan, gemensamhetssinnet, som har sin plats i hjärtat. I
frågan om själens odödlighet har Aristoteles yttrat sig
ganska obestämdt, och om denna sak stredo också hans
kommentatorer med mycken hetta ända in i nyare tid.
Aristoteles’ etik förklarar det högsta goda bestå i
lycksalighet, som skall vinnas genom ett rätt, förnuftigt hand-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
