Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
antinomier. Den första angår exempelvis kvantiteten, och
här förklarar tesen, att världen måste ha en början i tiden
och vara innesluten inom vissa gränser, eljest måste man
antaga evigheten och oändligheten, medan antitesen
förklarar, att världen icke kan ha hvarken början i tiden eller
gränser i rummet, eftersom man annars måste antaga att
en »tom» tid föregått världens uppkomst, hvarefter
världen uppstått ur intet, och att utanför rumsgränserna måste
ligga ett »tomt intet». Hvarken det ena eller det andra
har vårt förnuft möjlighet att fatta.
Den »teologiska» idén slutligen, den rationella teologins
objekt, leder Kant till kritiken af de hittills framställda
bevisen för Guds existens. Gud är det allra fullkomligaste
väsendet, Gud har nödvändig existens. 1 dessa båda
omdömen utmynna, demonstrerar Kant, hvarje bevisföring om
Guds tillvaro. Antingen vill man bevisa, att det mest
reella, fullkomliga, väsendet nödvändigt existerar eller också,
att det nödvändigt existerande väsendet är det mest reella.
Man har framställt tre bevis, det ontologiska — Anselmus’
af Canterburys och Descartes’ — det kosmologiska, som
kräfver en orsak för den existerande världen, och det
fysi-koteleologiska, som går ut från ordningen och harmonin i
världen och visar på att denna ordning fordrar en
ordnande makt. Det ges endast dessa tre bevis, säger Kant,
det kan ej gifvas flera, och i grunden finns intet annat
bevis än det ontologiska, hvarför kritiken noga taget
be-höfver syssla endast med detta.
Det ontologiska beviset sluter till Guds existens genom
att hänvisa på Gud som det allra fullkomligaste väsen, och
till fullkomlighet måste, säger det, också höra tillvaro.
Det är denna sista sats Kant förnekar. Existens är ingen
logisk bestämning. Om jag tänker mig ett ting, så tänker
jag mig först tinget med alla dess egenskaper, och
därefter frågar jag: har detta ting existens? Vore det icke
så, skulle min tankebild bli fattigare, om jag toge bort
existensen därifrån, men en triangels begrepp förändras icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
