Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
måste vi antaga, att hon äger möjlighet att upprätta sig,
och vi skola därför aldrig behandla någon som ett blott
medel för ett visst ändamål utan alltid ta hänsyn till
ifrågavarande människas eget värde som individ. Vi måste alla
handla så, att vi skulle kräfva samma handlingssätt af hvarje
annan medmänniska, som befunne sig i samma belägenhet.
Om vi t. ex. skulle känna oss frestade att icke hålla ett
gifvet löfte, böra vi fråga oss, om det vore tänkbart, att
alla människor i samma ställning skulle handla likadant.
Om livar och en skulle bryta sitt ord, så fort hans löfte
visade sig obekvämt att hålla, skulle hvarje förtroende till
ett gifvet ord försvinna och därmed begreppen heder och
tro upphöra att gälla i den mänskliga sammanlefnaden.
På grund af ett sådant resonemang sammanfattar Kant
sina moralbud i följande formel: handla så, att din viljas
maxim vid hvarje tillfälle skulle kunna vara princip för
en allmän lag! Detta är Kants s. k. kategoriska imperativ.
Hvarje annan befallning eller annat imperativ gäller endast
under vissa förutsättningar, denna befallning, denna
sedelag, är den enda, som obetingadt, kategoriskt gör anspråk
på att bli åtlydd.
Ur denna sin — inom parentes sagdt genast mycket
omtvistade — sedelag härleder Kant sina den praktiska filosofins
postulat. Om den goda, d. v. s. den pliktmedvetna viljan, är
det högsta, sannaste och viktigaste för oss, så måste det
också vara möjligt för oss att bestämma våra handlingar i
enlighet med sedelagen, d. v. s. vår vilja måste vara fri,
och den goda viljan måste vara den härskande. Så är
tydligt nog icke förhållandet i den lilla värld, där vi lefva,
men vi känna icke till hela världsalltet, vi veta icke, hur
de motsägelser, vi här upptäcka, kunna utjämnas i detta
stora hela. Att dock sådan utjämning måste ske, det
säger oss vårt moraliska kraf. Det kategoriska
imperati-vet, vid hvilken människan är sin egen lagstiftare, vittnar
om att vi måste vara »medborgare i två världar», icke
blott i fenomenvärlden utan äfven i »en intelligibel värld»,
en öfversinnlig, blott tänkbar värld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
