[Read further instructions below this scanned image.]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VAGRÖDJARE
var en stormklocka som ringde ut över landets byar
och gårdar sin väckande revelj och tvang även de
motvilligaste att lyssna. Det var i en jordbrukets
depressionstid, och jordbrukarna kände sig nedtryckta och
modlösa. Industrialismen började resa sitt stolta
huvud och draga ungdomens håg och intresse från jorden
till städerna och industrisamhällena. Det såg ut som
om landsbygden skulle börja avfolkas och jordbruket
övergivas. Det var tydligt att här behövdes någon
annan andlig stimulans än den vanliga kallt sakliga
undervisningen i lantbruksskolorna. Den var nog
grundlig och bra, men den kunde icke rycka de förslöade och
håglösa med. Då kom Rösiö med sin flammande och
väckande predikan. Han kom just i rätta stunden, och
hans insats i det svenska kulturlivet är så stor, att det
är svårt att uppskatta den till dess fulla värde. Han
lyfte jordbruket från dess ställning som ett tvunget och
i viss mån föraktat yrke till ett högt kall, till vilket
man kunde hängiva sig med liv och hänförelse. Hans
arbetsförmåga var fenomenal, och hans förmåga att
med det skrivna och talade ordet rycka människorna
med sig var oemotståndlig.
Den, som skriver detta, skall aldrig glömma sitt
första sammanträffande med Rösiö. Det var på en två
dagars jordbrukskurs i Marieby kyrka i Jämtland år
1907. Där var väl omkring 1,000 personer samlade.
De hade kommit dit från provinsens skilda delar för
att se och höra den redan ryktbar vordne
jordbruksaposteln. Hans artiklar i pressen hade blivit lästa
även i Jämtland, och man väntade sig något ovanligt
då han nu skulle träda upp i predikstolen.
Förväntningarna voro alltså högt spända, ’men de blevo vida
överträffade av vad som här bjöds. Det gick ej an att
sova i kyrkan de dagarna. Den ovanlige predikanten
öste ut över åhörarna sin rika andes gåvor två och tre
timmar i taget utan att någon blev trött. Man insöp
med begärlighet denna nya och ovanliga förkunnelse.
Och jag hörde en medelålders bonde med tårar i
ögonen avge denna bekännelse och detta löfte: "Ja, nog
har jag varit en slöfock och en slarver med mitt
jordbruk, men nu skall det min själ bli annat av!" — Huru
han höll detta högtidliga löfte känner jag icke, men det
vet jag, att Rösiö lagt grunden till tusentals
jordbrukares duglighet och framgång genom att uppkalla och
sätta i gång de personliga krafter, som slumrat inom
168
P. J. RÖSIÖ
dem. — Alltnog, det var en ovanlig och
stämnings-mättad högtid, som dessa dagar hölls vid Storsjöns
strand. Och det väckte djup anklang hos alla
deltagare när folkhögskoleföreståndaren greve Mörner vid
kursens slut avtackade Rösiö och därvid med en liten
ändring citerade Runeberg i "Molnets broder":
"Sådan gudstjänst har i dag här hållits,
att ett barn, som hört den nu i kyrkan,
skall förtälja den för sonasöner."
Jag blev följande vinter i tillfälle att få sitta i
Rösiös skola på Hagaberg några snabbt flyende månader,
under vilka varje dag hade någon ny andlig
upplevelse att ge. Hans personlighet hade en oändlig mängd
skiftande drag. Han hade en rent underbar förmåga
att ständigt förnya sig själv och aldrig bli enformig
och banal. Hans undervisning var både vetenskaplig
och praktisk fastän så starkt känslobetonad, att han
lockade lärjungarna att ömsom skratta och gråta. Hans
eldiga vältalighet var överväldigande, och han
åskådliggjorde sina ämnen i ett bildspråk, som förefaller
mig enastående. Även då han sysslade med siffror och
kemiska formler, fann han liknelser och bilder, som
etsade sig in i åhörarnas sinnen. Hans skola hade vid
denna tid under vinterkursen över 100 och upp till 150
elever varje år, och till detta resultat hade han
kommit av egen kraft och utan något understöd av
allmänna medel. De nödvändiga tidningsannonserna om
skolans kurser betalade han med lantbruksartiklar.
Detta samspel mellan skolan och pressen var en
förutsättning för att utan anslag av allmänna medel kunna
bedriva en så omfattande undervisningsverksamhet. Ty
Rösiö ville i det längsta icke mottaga något offentligt
understöd. Han ville stå fri för att kunna vara den
revolutionsman, vartill hans kallelse drog honom, och
kunna säga obehagliga sanningar, när det behövdes,
icke blott åt jordens odlare utan även åt de styrande i
samhället. Och det är betecknande att hans stora
bokverk "Revolt", vari han framförde en svidande
samhällskritik i stort och framlade hela sitt sociala
program, stod hindrande i vägen när den Staaffska
regeringen år 1906 av riksdagen begärde ett anslag
av 5,000 kronor till hans skola. Han hade i den
boken stött allt för många för pannan. Men följande
år, sedan själva den konservative professor Kjellén
169
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
