Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Artiklar - Tidens diktare, av rektor Justus Elgeskog (med ill.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tidens diktare.
Dikten är (eller kam, åtminstone vara) ett känsligt
instrument för det som rör sig i tiden. På två sätt: som
upptäckare och som förkunnare. Liksom seismografen
inregistrerar sättningar i jordskorpan, ger litteraturen
ofta besked om vad som försiggår i själarnas och de
växande opinionernas mark. Och sedan det bebådade nya
väl blivit skönjbart och medvetet, blir dikten ofta den
tribun, varifrån det nya inpredlkas eller infabuleras i
tidens etiska, sociala eller allmänkulturella medvetande.
Detta gäller naturligtvis närmast den yngre
diktarge-nerationen och även den med vissa reservationer. Många
diktare (både äldre och yngre) ha sin andes hemvist i
förflutna tidsperioder och stämningsmiljöer. De äro av
lynnesart och traditionen så starkt bundna vid det som
varit, att de endast undantagsvis kunna gripas av det
som bänder och bryter, spirar och växer i den egna tiden.
Endast i ett fall kunna dessa, ehuru de vända bort sitt
ansikte, ge uttryck för tidens liv. Det är, om deras dikt
är så universell och allmängiltig, att den spänner över
alla tider och tolkar det som (i olika nyanser) kämpar
i alla människosjälar under alla tider. Men även då
blir denna dikt mindre ett uttryck för det speciella i
nuets liv än för den allmänmänskliga jordgrund, ur
vilken nuet växer fram.
Den presentation av några "tidens diktare", som här
påbörjats, sker utan anspråk. Flera namn skulle
naturligtvis ha kunnat tagas med. Avsikten har närmast varit
att fästa allmänhetens uppmärksamhet vid några namn,
som på grund av bärarnas deltagande i dagsdiskussionen
kommit i förgrunden, och som just därför på ett
särskilt sätt erinra oss om det nu levande och växande.
Tiden är full av oro och spänning. Det är mycket, som
vissnar och skjutes undan men också mycket som håller
på att ta gestalt. Det tillhör icke minst de ideella
folkrörelsernas folk att lyhört och eftertänksamt lyssna till
tidens röster.
J. E.
220
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
