Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Artiklar - Framtidens kriminalpolitik. Av professor, med. doktor Olof Kinberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pass hög ålder, kroppsligt och själsligt, att de behov och
lidelser som tidigare varit drivfjädrar till brott, svalnat
eller slocknat. Ostraffligheten hade sålunda sin rot
mindre i straffets psykologiska verkningar än i en
fysiologisk åldersutveckling, påskyndad och förstärkt
genom det onaturliga livet i fängelset.
Om frihetsstraffens principiella skadlighet för den
bestraffade var man tämligen allmänt ense.
Särskilt ville man skydda de unga som kommit in på
brottets bana, men som kanske ännu voro relativt
ofördärvade, från frihetsstraff, från brännmärkning genom
fängelsevistelse, från psykisk smitta genom förfarnare
kamrater och från farliga bekantskaper vilka efter
frigivningen kunde bli stötestenar på deras väg till ett
hederligt och ostraffligt liv.
Denna strävan ledde i början på 1900-talet till två
viktiga lagar som alla åsyftade att minska antalet
personer på vilka frihetsstraffen tillämpades: nämligen
lagen om tvångsuppfostran av unga brottslingar och
lagen om villkorlig dom för relativt ofördärvade
förstagångs-förbrytare.
Vetenskapliga arbeten om brott och straff och den
större uppmärksamhet som genom den allmänna
diskussionen om hithörande ämnen kom att riktas på
sambandet mellan brottslighet och sinnessjukdom gjorde att
antalet fall där undersökning av sinnesbeskaffenheten i
brottmål beslutades av domstolarna tillväxte år från år,
utan att någon förändrad strafflagstiftning kom till
stånd, som direkt påbjöd att undersökning skulle ske.
Huvudskälet till att man från medicinskt håll yrkade
på att sinnessjuka som begått brott skulle fritagas från
straff och i stället få den sjukhusvård de behövde var
från början rent humanitärt. Det var medlidande med
sjuka människor och en önskan att förbättra deras
villkor genom att söka göra dem friska i stället för att
utsätta dem för en hård och olämplig behandling som
snarast var ägnad att förvärra deras tillstånd. Den
sinnessjuke som blivit dömd till straff uppförde sig
nämligen ofta på ett mindre lämpligt sätt i fängelset och
ådrog sig därigenom disciplinär bestraffning vari under
lång tid såsom en viktig ingrediens ingick prygel. Det var
också en vanlig sak att sinnessjuka fångar som genom
sitt störande och för bevakningspersonalen besvärande
uppförande ådragit sig dennas misshag behandlades med
s. k. källarresor i förening med misshandel vilken icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
