Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Artiklar - Konsten och folket. Av fil. lic. Erik Blomberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK BLOMBERG
vaknar för den fysiska verkligheten och alla dess
föremål, men till slut också ett nytt begär att spränga
dess gränser, att upphäva de jordiska tingens
tyranni, slå omkull auktoriteterna och hos de ännu
skråbundna massorna en dunkel åtrå att bli delaktig av
de rikedomar man frambragt i de mäktigas tjänst —
reformation och sociala uppror följa överallt den nya
tiden i spåren. Den framväxande kapitalismen får
religionens och kyrkans stöd, men radikala religiösa
strömningar gå till storms emot den i spetsen för folkets krav.
Michelangelos Slavar voro avsedda för påven Julius II :s
gravmonument, och själv slavade han för denne
konst-älskande men tyranniske herre som en fånge i ett
stenbrott — dessa väldiga atlantider bli symboler för hans
eget öde och på samma gång för det arbetande folkets.
Redan i det sätt, varpå konstverket kommer till, ligger
en anvisning om dess sociala uppgift och betydelse.
Konstnärens halvt medvetna, halvt omedvetna befrielse
från en övermäktig upplevelse i det skapade verket är
hans egen samtids uppvaknande till en ny själslig
erfarenhet, ett uttryck för den nya livskänsla som under
oavbrutna förändringar, utan uppehåll, strömmar fram
genom människorna och deras samfund. Nya sociala
och tekniska faktorer skapa ett nytt sätt att se, känna
och förnimma och därmed en ny konst, i vissa fall en ny
stil. Dét gäller naturligtvis först och främst de
banbrytande konstnärerna. Liksom Michelangelos upprörda och
profetiska bildvärld sammanhänger med genombrottet av
nya hushållnings- och samhällsformer, med brottningen
mellan feodala och merkantila livsideal, så utgör Rodins,
den franske 1800-talsskulptörens, som utgår från
flo-rentinaren, några århundraden senare en fortsättning
av denna anspänning mot det fasta klassiska
formschemat till förnyad aktivitet och rörelsefrihet, denna gång
inom det moderna industrisamhällets ram, där nya
skapande krafter ha lösgjorts och den borgerliga
revolutionen efterträtts av den proletära.
Eller låt oss för att ytterligare belysa problemet gå
tillbaka till en annan berömd mästare som inom
barockmåleriet intar samma rangställning som Michelangelo
inom bildhuggarkonsten och där spelar delvis samma
roll. I 1600-talets borgerliga Holland uppstår mitt
ibland de otaliga stillebens-, landskaps-, sällskaps-,
arkitektur- och interiörmålarna, som alla förälskat återge
det rika och bördiga slättlandet med dess blommor och
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
