Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Hvem är du, svartögda flickebarn?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hjort. Men det var endast den mera klumpige Jeroschka,
som snafvat på en gren. Då Dmitri märkte det, blef han
förargad.
— Gå då försiktigt, din kluns! Du skrämmer ju upp
allt hvad djur, som finnes i skogen... Att man ska’ ha en
töcken klumpfot som du med sig på jakt, hväste han till
Jeroschka.
Denne brummade någonting mellan tänderna. Så
fortsattes tåget så tyst som möjligt.
Ändtligen fann Dmitri ett spår. Han följde det så godt
han kunde i dunklet och märkte, att det bar ned till en
öppen plats vid flodstranden.
— Aha, tänkte han. Här ha de sina vattningsställen.
Då kunna de ej vara långt borta.
Jeroschka hänvisade han till en annan plats vid en
krök ofvanför floden med sträng tillsägelse att icke skjuta
förr än han fått bestämd syn på djuret och säkert tagit
sikte. Själf kröp han in mellan ett par buskar och väntade.
Hjärtat klappade på Dmitri af spänning. Han kunde
höra dess slag dunka i bröstet och han var nästan rädd,
att det dofva ljudet skulle skrämma villebråden på flykten.
Så småningom blef han lugnare, till och med litet sömnig.
Flodens enformiga brus, suset i trädgrenarne verkade
söfvande på honom. En och annan gång spratt han till, då
en fisk slog i vattnet eller en nattfågel strök mot kvistarna.
Han drog upp brännvinsflaskan, som Jeroschka och han, så
snart de befunnit sig utom synhåll för Nazarka, nästan
druckit ur, och tog sig en klunk.
Plötsligt riktades hans uppmärksamhet mot ett föremål,
som långsamt kom krypande mot honom. Han drog sig
ännu längre in bland buskarne och knep ihop ögonen för
att kunna se bättre.
Allt närmare kom det besynnerliga, mörka föremålet.
Han kunde icke förstå hvad det kunde vara. Så långsamt
det gick framåt. Och så tyst. Ett vildsvin kunde det
omöjligt vara. Då skulle han hört brakandet af dess steg.
Och så besynnerligt dess tänder glänste! Dmitri blef nästan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
