Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Icke ens en underofficer blottställer man så!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Ja, det vete Gud, att nog blir det ett utomordentligt
företag. Men jag fruktar, att det också får ett
utomordentligt slut, menade Gyllenkrook.
Men nu förlorade kungen tålamodet och yttrade tämligen
häftigt till sin generalkvartermästare:
— Gör blott anordningarne färdiga som jag sagt eder,
så skolen I sedan få se, hur kvickt det skall vara öfver.
Gyllenkrook hade ingenting annat att göra än tiga och
buga sig, hvarpå samtalet afstannade.
De hade nu hunnit fram till strandbatterierna, vid
hvilka kungen stannade och åsåg arbetet. Gång på gång
slogo kulor ned i närheten af dem, plöjde upp marken och
kastade upp väldiga moln af damm och grus. Oaktadt sin
kallblodighet kunde Gyllenkrook icke undvika att ibland
nervöst rycka till, då kulorna kommo allt för nära.
Kungen såg det och log, men sade ingenting. I stället
gick han ännu närmare stranden och riktigt ställde sig som
mål för fienden. Gyllenkrook måste naturligtvis följa honom.
Icke heller han yttrade någonting, men han skakade
bekymrad på sitt perukklädda hufvud. Han visste allt för
väl, huru lönlöst det var att göra kungen några
föreställningar. Det skulle endast ha motsatt verkan och göra
honom ännu trotsigare, så att han rent af kanske kunde
komma på den idén att sätta sig i en båt och ro ut på
floden.
Sedan kungen stått en stund och genom kikaren
betraktat fiendens batterier, återvände de till lägret.
I närheten af det tält, i hvilket han tagit sin bostad,
afskedade kungen Gyllenkrook och gick in i sina rum.
Denne promenerade bekymrad fram och tillbaka i tältgatan.
Han tänkte på möjligheten att få kungen att ändra tankar
och afstå från denna farliga belägring. Helst hade han sett
att han kunnat öfvertala honom att alldeles draga sig undan
med hären och gå tillbaka öfver Dniepern. Men det var
alldeles ogörligt att få hans envisa och stolta majestät
kung Karl att tåga tillbaka, det stod icke i mänsklig makt.
Äran framför allt, äran gällde det. Icke det minsta fick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
