Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. När lyckostjärnan föll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppställdt bakom fotfolket, men då han såg att äfven
skvadronerna satte sig i rörelse, lugnade han sig.
Snart hade de svenska linierna försvunnit bland
fienden. Det hela var en enda röra af kämpande, höljda i
rök och hvirflande dam. Här och där kunde ett standar
urskiljas.
— Se, hur de slåss! Se, hur de slåss! ropade Göran
förtjust.
— Ja, de slåss bra. Gud gifve att de också finge sin
belöning, mumlade Hård.
Men fienden vek icke tillbaka. Den flydde ej. Tvärt
om syntes den tränga fram närmare.
Göran började bli orolig. Han vred sig af och an på
kuskbocken. Till slut vågade han en fråga:
— Men vore det icke tid att snart draga sig tillbaka?
menade han.
Hård gaf honom ett bistert ögonkast och rynkade
ögonbrynen.
— Fienden kommer närmare. Nu är det bäst att fara,
återtog Göran.
— Fienden må komma bäst fanen den vill, svarade
Hård.
— Men om de svenske bli slagna?
— Då skola vi dela deras öde.
Och därmed var saken afgjord. Med förtviflan i hjärtat
måste Göran stanna där han var.
Snart syntes spridda hopar af svenska soldater bana
sig väg ur fiendemassorna och fly.
Ögonblickligen grep Göran tömmarne och smackade på
hästen. Men Hård tog fram pistolen och riktade den mot
sin betjänts hufvud.
— Understår du dig att köra härifrån, innan jag sagt
till, skjuter jag ned dig, röt han.
Och Göran drog darrande in på tömmarne och hejdade
hästen.
Skarorna af flyende blefvo allt flere och flere. Och då
Hård till sist såg kungen, hvilken han hela tiden följt med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
