Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. När lyckostjärnan föll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tsarens nåd än att följa kung Karl på hans farliga och
afventyrliga flykt.
— Ar det verkligen så? Äro Piper och Rehnskiöld
fångna, vände han sig till de andra officerarne.
— Ja, ers majestät, svarade de med en mun.
— Fångna! Fångna! Och hos ryssen till på köpet,
mumlade han.
Plötsligt reste han sig till hälften upp från madrassen
på hvilken han låg och utbrast med blixtrande ögon:
— Nej, hellre då hos turken! Säg till Lewenhaupt
att jag vill tala med honom.
Därpå vinkade han åt de närvarande att aflägsna sig
och blef ensam med sin gamle taffeltäckare Hultman.
Denne närmade sig bekymrad.
— Vill icke ers majestät äta en bit? frågade han.
— Äta! Tror du, jag har tid att äta, svarade kungen
leende och vinkade afvärjande med handen.
Men Hultman gaf sig icke.
— Ers majestät borde allt försöka. Ers majestät har
ju icke förtärt det ringaste sedan i går afton.
— Ja, kanske. Nå, tag hit hvad du kan ha!
Hultman skyndade bort efter en bit kallt oxkött, som
han bugande räckte kungen på en tenntallrik. Kungen tog
köttbiten med fingrarne och åt begärligt upp den.
Efter en stund anmäldes Lewenhaupt. Svettig,
dammig, trött så att han knappt kunde stå på benen, inträdde
denne i tältet.
— Nå, hvad anser generalen vi nu skola göra? yttrade
kungen, i det han bjöd Lewenhaupt slå sig ned på en
simpel trästol.
Lewenhaupt betänkte sig några ögonblick. Han visste
att det råd han ämnade gifva, knappast skulle behaga
kungen. Men för sitt samvete ansåg han sig ej böra hålla
inne med det, då det enligt hans mening var det
förnuftigaste som kunde göras under slika omständigheter.
— Ers majestät, yttrade han. Mig tyckes intet annat
återstå att göra, än hvad som skedde vid Lisna, nämligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
