Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Bort med tofflor och krås!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svårare var det att skaffa de nödvändiga pengarna. Snart
visste han icke hvar han skulle taga dem, och turkar och
andra långifvare blefvo allt oblygare i sina ockrande
fordringar. Kanske dock bäst att slå sultanens hjälp ur
hågen och begifva sig hem?
Men så kom han att tänka på den beundran och det
deltagande, som alla turkar, med hvilka de kommit i
beröring, visat för kungens person. Han visste med säkerhet
att det bland sultanens omgifning fanns ett parti, som
uppriktigt arbetade för kungens planer, och hvilket på sin sida
lyckats bringa sultanens moder. Sannolikt funnes det ännu
hopp och vore för tidigt att anträda hemresan, tänkte han.
Men när han utvecklade dessa skäl för Müllern,
skakade denne på hufvudet.
— Jag hyser intet förtroende till sultanens och
turkarnes löften, svarade han. Vid alla möjliga tillfällen har
jag påmint hans majestät om huru vårt betryckta
fädernesland lider genom sin konungs frånvaro. Jag har till och
med vågat framhålla, hurusom hans eget anseende
förminskas genom en långvarig vistelse bland kristendomens
fiender. Och jag har sagt honom, att turkarne blott med
smickrande ord och skenfagra löften söka sin egen fördel,
och att de, när den är vunnen, skola lämna honom utan
hjälp. Men det har varit att predika för döfva öron.
Hans majestät vill icke höra härpå. Han endast ler och
säger det allt skall bli bra. Men jag frågar: Huru? Och
därpå kan hans majestät icke svara mig.
Müllern snusade, brummade någonting om envishet
och galenskap och återtog sin skrifning. Grothusen tittade
ut genom fönstret.
Hönsen hade återkommit på gården. Den segerstolte,
tofsbeprydde tuppen och den lyckliggjorda hönan
spatserade bredvid hvarandra och letade korn bland
hästspillningen, medan på ett försiktigt afstånd därifrån den
öfvervunne argt blängde på dem.
Grothusen log och glömde sina bekymmer. Medan
han så satt och beskådade hönsens middagsmåltid, såg han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
