Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Bort med tofflor och krås!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det blef tyst. Officerarne tittade förlägna på
hvarandra. Alla önskade, att kungen snarast möjligt kunde
besluta sig för hemresan; men de visste också hur hopp
löst det var att söka inverka på honom. Endast den blyge
Müllern, hvilkens sinne mer än de andras upprördes vid
tanken på svårigheter, som kungens bortvaro från riket
medförde, kunde icke hålla inne sin mening.
— Men om också sultanen ej sänder de trupper, han
lofvat, kan ju ers majestät genom välsinnade stater
lätteligen uppnå svenska besittningar; hvilket skulle vara till
den största lycka både för ers majestät själf och riket.
— Ja, det vilja vi tro, instämde flere af de andra.
Kungen satt tyst en stund. Ett underligt leende
spelade kring hans läppar, medan hans blick gled från den
ene till den andre.
— Nå, ja. Icke tör det väl vara omöjligt att komma
hem, yttrade han slutligen. Ensam eller åtföljd af blott
några få, kan jag väl taga mig fram. Men det vore ju
detsamma, som att öfvergifva er och lämna er i fiendens
våld, och därtill kan jag aldrig förmå mig. Antingen skall
sultanen lämna oss god betäckning eller också måste vi än
en tid förblifva här. Ty om vår lilla fåtaliga tropp skulle
försöka tränga genom fiendeland, blefve vi snart nedgjorda
eller tillfångatagna. Därför bäst att vara där vi äro.
Det var icke ofta kung Karl talade så många ord i
taget. Alla voro förvånade, men på samma gång blefvo
de öfvertygade om hur djupt rotadt kungens beslut var,
att trots allt, trots penningesvårigheter, trots rådets
föreställningar och böner, likväl dröja kvar i Turkiet. De
kände hans järnhårda envishet, de kände hans vilja att
aldrig gifva vika, att hellre låta sig brytas än böjas, och
de fruktade det värsta. De tänkte, att de aldrig någonsin
mera skulle få återse sitt fosterlands stränder, ty ringa var
utsikten att förmå sultanen till krig mot tsaren, och detta
var kungens största hopp. Det upptog alla hans tankar
och drömmar och utan att först ha hämnats på tsaren och
ännu en gång fördrifvit kung August från Polens tron,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
