Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Rösten ur gluggen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Men för Guds skull öfvergif mig ej, ropade fången
ångestfullt.
— Var vid godt mod, snart är jag hos dig. Farväl!
— Farväl! svarade den dofva rösten från djupet.
Då Mårten Ranck hörde att det var en verklig människa,
som Kruse samtalade med genom gluggen, hade han skamsen
närmat sig. Han skämdes nu öfver sin skrämsel och beslöt
att för framtiden aldrig sätta någon tro till folks prat om
andar. Han var ifrig att hjälpa kamraten att så fort som
möjligt befria mannen.
— Stackars fånge! Att nödgas tillbringa sina dagar i ett
sådant hål, yttrade Mårten, då Kruse rest sig upp.
— Ja, det är nog icke så trefligt. Där har du din
ande. Det var icke så farligt, som du trodde, svarade Kruse
leende.
Mårten teg och vände bort hufvudet.
De två vännerna återvände till knektarne i salen, där
deras berättelse om fången väckte den största uppståndelse.
Alla voro nyfikna att få veta, hur han såg ut, och ville hjälpa
till att befria honom. Men Kruse tillsade dem att stanna
där de voro och tog endast med sig Göran stallknekt för
att bära lyktan. Sedan begåfvo sig han, Mårten och Kruse
till vaktrummet för att söka reda på nycklarne.
Där hängde en mängd af olika storlek.
— Jag vet icke hvilken det kan vara. Bäst att taga
med sig dem allesammans, menade Kruse och fördelade
dem mellan sig, Mårten och Göran. Dessutom medtogs
en lykta till, som öfverlämnades åt Mårten. Och så var
expeditionen färdig att begifva sig på sin upptäcktsfärd.
Åt det håll, där Kruse trodde sig veta fängelsetornet
vara beläget, styrde de kursen. Men det var icke lätt att
hålla reda på riktningen, ty den ena slingrande gången
efterträdde den andra. Till slut kommo de till en slags
hall, hvarifrån två mörka trappor ledde åt olika håll, Mårten
röstade för den till höger, Kruse för den till vänster. Göran
stallknekt röstade icke alls. Han skulle helst, om han vågat,
begifvit sig från alltsammans upp i den ljusa salen till den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
