Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Fågelfri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett dystert uttryck drog öfver Buss magra ansikte och
han stirrade framför sig.
— Vet icke, svarade han.
— Vet du icke. Det var bra underligt.
— Nej! Björn blef sjuk under färden, och jag måste
lämna honom efter mig. Kanske lefver han, kanske är han
död, kanske fången, hvad vet jag. Ryssland är stort, och
en människa försvinner lätt i det landet... Men om honom
skall du få höra mera sedan.
— Nå, berätta då vidare om er färd!
— Första tiden hade vi det jämförelsevis bra, tack
vare vårt medförda matförråd. Vi vågade naturligtvis endast
tåga om natten, styrande vår kurs efter stjärnorna. De
utskickade ryttarne funno oss ej, och ju längre bort vi
kommo, dess lugnare blefvo vi till sinnes.
Men hösten gick och dagarne blefvo allt kortare och
kyligare. Vårt matförråd tog slut, och vi måste söka upp
gårdar för att köpa oss nytt förråd. Litet pengar hade vi, och
för dem borde vi väl få något af barmhärtiga eller snikna
människor. Men ett vågspel var att gifva sig i tal med ryssar.
I det längsta dröjde vi, men en dag stodo vi inför utsikten att
antingen nödgas dö af hunger eller skaffa mat. Med bäfvande
hjärtan närmade vi oss en afton en stuga. Tänk om folket
därinne igenkände oss som förrymda svenska soldater! Då
väntade oss med säkerhet åter fångenskap, ty belöning var
utlofvad en hvar, som grep en förrymd svensk. Till all
lycka kunde vi emellertid fullkomligt tala ryska. Det långa
håret och skägget gåfvo oss utseende som ryssar, och våra
kläder tydde äfven på sådana. Kanske skulle de ingenting
märka utan taga oss för landsmän? Det var intet annat
att göra än att våga försöket.
Skyggt knackade vi på dörren till stugan. En gammal
gumma, som såg ut som en häxa från afgrunden, kom och
öppnade. Med lågmäld röst begärde vi att få köpa litet mat.
I stället för att svara begynte häxan ropa inåt
kamaren:
— Ivan, Ivan! Kom hit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
