Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Du fege och gnidige turk!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
voro svenskar. Det kunde icke vara några andra än kungen
och hans följe. Han väntade vid stranden för att
mottaga dem.
Så snart kungen, drypande våt, kommit upp ur
vattnet, skyndade Poniatowski bugande fram till honom. I få
harmsna ord delgaf han honom, hvad som inträffat. Kung
Karl hörde tigande på, men till Poniatowskis förvåning
visade sig ingen vrede eller öfverraskning i hans ansikte.
Han syntes lika lugn och oberörd som vanligt.
— Jag skall låta kalla viziren till mig, yttrade han
endast och steg till häst.
Under tiden höll denne mönstring med sina trupper
utanför lägret. Kung Karl red fram till dem och passerade
tätt förbi leden. Därvid kunde han väl se viziren, men
likväl gjorde han ingen min af att hälsa. I stället låtsade
han ej om honom utan samtalade med Poniatowski, medan
han intresserad betraktade de turkiska soldaterna. Därpå
begaf han sig direkt till vizirens tält, där han slog sig ned
öfverst i en soffa bredvid Muhameds fana, samt befallde
Poniatowski att hämta viziren.
Denne infann sig efter en kort stund med några
officerare och bugade sig djupt för kung Karl, men fick
endast en kort nick till svar. Poniatowski var nyfiken att se,
huru samtalet skulle aflöpa mellan viziren och kungen. Han
trodde att denne skulle bryta ut i häftig vrede mot viziren,
som spelat honom ett så fult spratt, men kung Karl
iakttog en lugn värdighet och visade intet tecken till hvarken
vrede eller förvåning. Men länge fick Poniatowski ej
iakttaga de båda motståndarne, ty kungen befallde honom helt
kort att gå ut ur tältet. Därpå vände han sig till viziren.
— De ord, som jag har att säga er, lämpa sig ej för
främmande öron. Befall därför edra turkar att aflägsna sig.
— Hvarför det. Min omgifning består endast af så
dana personer, som få del af alla sin herres hemligheter,
svarade viziren.
En svag rodnad steg upp på kungens ansikte, och det
blixtrade till i hans ögon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
