Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV. Järnskallen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Han anser att sultanen icke uppfyllt sitt löfte till
honom angående betäckning och penningar. För öfrigt
har man gjort mycket för att locka honom att resa. Man
har försökt både med vänlighet och hot. Men förgäfves.
Och att icke det sista medlet skulle hjälpa, kan du tänka
dig.
— Ja, icke kan man skrämma bort kung Karl,
svarade Hjort.
— Åhnej, det går nog icke. Storviziren Mehamet,
densamme som mutades vid Prut, försökte det en gång.
Han skickade två paschor hit för att säga kungen, att om
han icke reste i godo, skulle kraftigare åtgärder vidtagas.
Emellertid hade kungen erhållit kännedom om paschornas
uppdrag och beslöt i sin ordning att skrämma dem.
Framför sitt tält uppställde han trettio man med påskrufvade
bajonetter, så att paschorna för att komma in till honom
måste passera genom denna hotande rad. Du skulle sett
paschornas min. Först försökte de låtsas tro, att det endast
var en fin hedersvakt åt dem, men då kungen lät säga
dem, att han, om de kommo fram med ett enda ord, som
var opassande och stridande mot hans konungsliga värdighet,
skulle låta vakten afbränna deras skägg, blefvo de något
till förbluffade. De voro så mjuka i ryggen som helst.
Men kungen sade dem, att om viziren kom fram med något
hot om tvång, skulle han krossa skallen på den förste turk,
som visade sig. Själf hade han beslutat att hellre dö med
vapen i hand än att underkasta sig något slags tvång.
Paschorna aflägsnade sig snopna utan att ha vågat
säga någonting och yttrade till viziren, att de aldrig mer
vågade visa sig för svenske kungen, en så stor och
fruktansvärd furste, för hvilken allting darrade.
Storviziren drog in vårt dagliga underhåll för att genom
penninge- och hungersnöd tvinga kungen att afresa. Och
till och med själfva naturen hjälpte honom häri. På
sommaren steg Dniestern högt öfver sina bräddar,
öfversvämmade vårt läger och fyllde med vatten icke blott våra
jordhyddor utan äfven kungens tält. Officerare och soldater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
