Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV. Järnskallen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Jag reser icke, om det också komme tio bref från
sultanen, svarade kungen häftigt och vände honom ryggen.
— Nåväl! yttrade då Fabrice. Efter ers majestät icke
vill rätta sig efter, hvad gudsfruktan, sundt förnuft och
egen ära fordra, så har jag här ingenting längre att göra
utan reser min väg.
Då blef kungen rörd och räckte honom handen, i det
han sade:
— Käre Fabrice! Nu är det icke tid att förargas och
träta på hvarandra.
Efteråt vände sig Fabrice till Grothusen med begäran,
att han skulle söka öfvertala kungen.
— Det tjänar ingenting till, svarade denne, ty han
har beslutat att drifva saken till det yttersta. Han har
redan i förväg uppkittlat sin inbillning genom föreställningen
om en strid af så utomordentlig beskaffenhet. Jag har sökt
på allt sätt bekämpa hans längtan efter äfventyr, men har
icke lyckats det ringaste utan endast fått förebråelser. Nu
har jag beslutat att icke tala mer härom med honom, utan
dela hans öde och förbereda mig till stormningen. Med
denne järnskalle kommer man ingen vart.
— Men hur upptogo de andra svenskarne kungens
barska svar till paschan och Fabrice? frågade Hjort.
— Öfverallt rådde naturligtvis den största oro och
bestörtning. De insågo nu att allt hopp om räddning var
förloradt och att de måste slåss. Nästan hela svenska
befälet bad honom bevekligen att gifva efter för sultanens
fordringar. Men kungen svarade endast: Resonnera icke!
och vände dem ryggen.
Äfven de högre ämbetsmännen med prästerna i spetsen
försökte beveka honom. De föllo till hans fötter och
besvuro honom att icke i en ändamålslös strid uppoffra de
sista sorgliga kvarlefvorna efter Pultava-slaget och utsätta
hans trogna folk för en förfärlig tartarisk och turkisk
fångenskap. De framhöllo, att det vore syndigt att bära vapen
mot sultanen, hvilken visat sig som deras välgörare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
