Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI. Det stora slagsmålet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Det var både försvar och allvar nog, ty det har
kostat sultanen nära femhundra man.
— Det skulle ha kostat mycket mer om jag blifvit
bättre understödd. Då skulle vi icke kunnat tagas på
mindre än tio dagar, och jag önskar att den leken ännu stode
mig åter.
— Allah! Allah! suckade paschan. Det är sorgligt att
så mycket blod blifvit spildt och så illa användt. Jag för
min del önskar, att detta blodbad aldrig behöft anställas.
Ett leende visade sig för ett ögonblick på kungens
läppar. Men han svarade ingenting utan återtog tyst sin
promenad.
Skymningen hade inträdt. Striden hade varat hela
dagen från klockan nio på förmiddagen till åtta på kvällen.
I nära tolf timmar hade kung Karl och hans femtio trogna
hållit trettio tusen turkar stången, och om icke kungshuset
blifvit antändt och omöjligt att vistas i, hade väl striden
ännu fortgått. Men nu var den slut, och alla kände sig
trötta. Det var tid att begifva sig till staden.
Paschan kallade på en tjänare och yttrade några ord
till denne. Efter en kort stund framfördes en präktigt
sadlad häst, på hvilken paschan bjöd kungen att sitta upp.
Utan ett ord steg denne i sadeln, och åtföljda af en stor
skara turkiska officerare och janitscharer redo kungen och
paschan till Bender. På vägen dit fingo de se ett
besynnerligt följe. Först trodde kungen att det var svenska
officerare, men på det underliga sätt, hvarpå de buro sina
dräkter, märkte han sitt misstag. Det var en hop tartarer
som utplundrat svenskar och tagit på sig deras kläder.
Öfver sina fårpälsar hade de hängt galonerade officersrockar;
på skinnmössorna hade de staplat upp svenska hattar, två,
tre stycken, den ena öfver den andra, och perukerna, som
de för deras längd och likhet med hästmanar kallade
hästmössor, hade de fäst vid gördlarne för att användas som
näsdukar. De sågo så komiska ut, där de i lycklig stolthet
kråmade sig i sin nyförvärfvade prakt, att kungen icke
kunde återhålla ett leende. Men då han närmare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
