Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII. De två ryttarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Hvad! Ers.... Ni, redan här! Jag trodde ni för
länge sedan lämnat denna plats.
— Nej, du kan tacka den här åsnan, att jag icke
hunnit längre. Postknekten tog miste om vägen, och vi ha
fått tillbringa natten i skogen.
Düring och Stefan utbytte en förstulen blick.
— Jag beklagar att ni fått en så opålitlig vägvisare,
yttrade Düring och låtsades vara mycket förgrymmad på
Stefan.
Men då kungen gått från dem en stund passade han
på att trycka ännu några guldmynt i den trogne Stefans
hand.
— Nå, hur känner du dig. Tror du dig i stånd att
rida vidare? frågade kungen, då de sutto vid den enkla
frukosten, bestående af litet mjölk, fårkött och bröd.
— Ja, ers majestät. Jag behöfde blott sofva några
timmar för att fullkomligt återvinna mina krafter, svarade
Düring.
— Godt. Då ge vi oss genast i väg.
Nya hästar och vägvisare anskaffades, och man
fortsatte ridten. För att taga igen den förlorade tiden, manade
kungen på sin häst så mycket som möjligt. Men nu kunde
Düring godt följa honom.
Dag och natt gick ridten endast med uppehåll för den
nödvändiga sömnen och måltiderna. Kungen tycktes gjord
af stål. Intet bekom honom. Häftigare och häftigare jagade
han på hästen för att komma fram så fort som möjligt.
Han tycktes gripen af en ifver, som gränsade till raseri, att
återse sina besittningar. Lika tåligt, som han under fem
långa år, lugn och skenbart likgiltig för sitt land och
fiendens angrepp, legat i Bender, lika rastlös otålig att komma
hem, var han nu. Icke af fruktan för upptäckt, faror och
fångenskap, ty sådant kunde icke det minsta inverka på
honom, men emedan han ville göra det utomordentliga, det
som ingen före honom utfört, det, som än en gång skulle
slå Europa med häpnad och beundran. Han hade gjort
det utomordentliga, det till vanvett gränsande utomordentliga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
