Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII. De två ryttarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ju längre han betraktade kungen, dess mera tyckte han
sig trots peruk och förklädnad igenkänna honom. Düring
märkte det och anade oråd. Äfven nu använde han samma
knep som i Böhmen. Kungen måste dricka vin och hålla
till godo med hans mest oförskämda prat. Kagg blef
förbluffad och tänkte: Nej, det kan icke vara han, samt
brydde sig icke om att sända bud till landtgrefven angående
sina misstankar. Kungen och Düring åto sin mat ehuru
något hastigt, och då de slutat, följde Kagg sina svenska
kamrater till hästarne. Kungen hoppade raskt i sadeln, och
just då han skulle rida sin väg, räckte han Kagg sm
hand.
— Farväl, min käre Kagg! Hälsa landtgrefven! ropade
han, och i det samma var han försvunnen.
Och där stod Kagg med lång näsa.
— Satan och helvete! Det var ju ändå kungen,
mumlade han och såg bortåt vägen, där de två ryttarne
försvunnit.
Men för landtgrefven aktade han sig visligen att
omnämna förhållandet. På dennes otåliga frågor svarade han
endast, att ännu hade icke svenske kungen passerat.
Sannolikt hade denne ridit en helt annan väg.
En gång under färden blef kungen verkligen upptäckt.
Det var i en liten stad Berken, hvars värdshusvärd förut
haft rörelse i Sverige. Då kungen och Düring togo in där,
igenkände värden genast i den förre sin afgudade hjälte.
Men af kärlek och beundran för honom och af fruktan att
skaffa honom obehag röjde han honom ej för de öfriga
gästerna. Men till deras förvåning betjänade han de två
tarfligt klädda främlingarne på ett sätt, som om de varit de
förnämaste personer.
Då kungen skulle betala, böjde sig värden ned mot
honom och hviskade:
— Tack, ers majestät! Det är en utmärkt ära för mitt
ringa hus, att en så stor konung behagat taga in där. Jag
ber ers majestät bevilja mig den nåden, att slippa mottaga
några penningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
