Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII. De två ryttarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Jaså, herr grefven har räknat ut det på det sättet.
Ja, det är nog möjligt, att det kommer att lyckas. Men
jag kan ej döma därom. Si, jag begriper mig så litet på
politik, yttrade Rosen med ett ironiskt leende.
— Men så gör jag det så mycket mer, min gode man.
Ingen har ännu kunnat lura mig. Jag genomskådar allt,
upptäcker allt, fortsatte främlingen med sin själfbelåtna min.
— Hm! Ja, jag kan tänka mig det... Men hvad
vill då kung August med den där general von Rosen?
— Hvad han vill? Dum fråga. Fängsla honom,
naturligtvis. Piska honom, tortera honom och sen halshugga
honom.
— Jaså. Är det meningen. Nå, det var mindre
trefligt för generalen. Då är det nog bäst, att han håller sig
undan.
— Han försöker väl. Men vi skola nog knipa honom.
Var lugn för det, min gode herr von Trumpfenknopf.
Timmarne gingo, skymningen kom och snart var man
framme vid den lilla staden, där ombyte af hästar
skulle ske.
Främlingen och Rosen intogo på värdshuset en gemensam
måltid under den bästa stämning. Grefven började finna
behag i sin reskamrat. Först hade han tyckt honom vara
så tvär, vresig och tystlåten i sitt sätt, men nu var det
någonting helt annat. Herr von Trumpfenknopf skämtade
och drack och visade så fina manér, att grefven knappast
trott en köpman därom. Likväl var det en sak, som
grefven fann litet besynnerlig. Midt under samtalet kunde
herr von Trumpfenknopf plötsligt utbrista i det mest
omotiverade gapskratt. Grefven frågade honom, hvad han hade
sa roligt åt, men herr von Trumpfenknopf endast skrattade
och brydde sig ej om att svara. Samtidigt betraktade han
den ädle grefven och diplomaten på ett så skälmaktigt
gäckande sätt, att denne nästan kände sig generad.
— Han måste ha gjort mycket goda affärer,
sannerligen mycket goda affärer, tänkte grefven för att få en
förklaring på reskamratens egendomliga skrattlust.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
