Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX. Trasbyket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lämnat kungen åt sitt öde. Sparren och de andra fingo sig
en skrapa efter att ha blifvit utlösta. Men Rosen och äfven
vi fingo beröm och löfte om befordran. Sanna mina ord
du! Så korporal jag nu är och du simpel soldat, skall det
icke dröja länge, sedan vi kommit hem, förrän jag är
kapten och du löjtnant.
— Ja, lefve kapten Kruse och löjtnant Buss!
— Tyst där borta! Djäflar anamma, kan ni inte tiga?
Jag tycker det här just icke är någonting att skrika lefve
och bravo för, hördes åter Sparres buttra stämma.
— Bäst att tiga? Sparren är icke att leka med. Kom,
så rida vi bort till turkarne och judarne ett tag. Man kan
alltid drifva nojs med dem en stund, hviskade Buss till
kamraten.
— Ja, låt oss hälsa på vännerna Ibrahim och Jakob
snålvarg, svarade Kruse och svängde om sin häst.
Ibrahim och Jakob snålvarg voro två yfskäggige,
svartmuskige, kroknäste och smutsige män, den ene turk, den
andre jude, Ibrahim mera godmodig och med en glimt af
humor i sina mörka ögon, juden Jakob lömsk, listig och
hatfull, båda lika snåla och lystna efter det röda guld.
Under marschen hade Kruse och Buss mer än en gång
fäst uppmärksamheten vid dessa två såta vänner, som
skreko och skränade mer än de andra och voro ifrigast att
förfölja de svenske ofticerarne med sina efterhängsna frågor.
Bägge voro liksom ledare för de öfriga och anförde
tjutkören.
— Nå, Jakob, har lusen bitit dig svårt i natt? frågade
Kruse, då de kommit fram till de två männen, som luffade
vid hvarandras sida på landsvägen med hvar sin långa staf
i handen och knyten på ryggen.
En blick af hat sköt ur judens ögon.
— Lus kan du vara själf. Alla äro löss, som icke
kunna betala sina skulder, och I ären de värsta af
allesamman. Tvi, att man skall ha fordringar af tocket folk,
mumlade juden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
