Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXI. Hemåt! Hemåt!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Han är väl på hemväg liksom jag och kommer
kanske snart och hälsar på er, blef oftast hans svar.
— Det vore godt, om så vore. Vi få väl hoppas i det
längsta och gifva oss till tåls, svarade kvinnorna och
skakade bekymrade sina hufvuden.
En afton ungefär en vecka efter skeppsbrottet nådde
han trakten af Omberg. Hjärtat klappade fortare på
honom, då han återsåg sin hemtrakt, och han påskyndade
sina steg för att innan mörkret ha uppnått prästgården.
Just som skymningen började falla, inträdde han
genom trädgårdsgrinden. Han stannade och såg sig omkring
Här var allt sig likt, blott att de välbekanta fruktträden
skjutit mera i höjden. Bakom huset såg han Ombergs
skogar höja sig, och mellan uthusen kunde han fånga en flik
af ett blått vatten.
Försiktigt gick han fram till ett af fönstren. Han
ville först se in ett tag, innan han gaf sig tillkänna.
Han lutade ansiktet mot rutan och blickade in.
Förgäfves letade han efter den gamle prästens grå hufvud eller
sin trolofvades smärta gestalt. Ingendera såg han till. I
stället upptäckte han i rummet en liten halt man och en
groflemmad kvinna samt ett litet barn, som satt på golfvet
och lekte. Kvinnan stod med ryggen vänd mot mannen
och tycktes träta på honom.
— Din lille uschle stackare, har du ännu icke orkat
hugga veden. Ja, se latare kräk än du, har jag då aldrig
skådat i min dag, hörde Hård kvinnan säga till mannen.
Mannen svarade ingenting, utan stod blott och såg
dum ut.
Då förlorade kvinnan tålamodet. Hon fick fatt i ett
klappträ och slängde efter honom. Mannen gick ut, följd
af kvinnans skällsord, barnet började gråta och fick en knuff.
Vid det att den vredgade kvinnan vände sig om, igenkände
Hård i henne till sin ytterliga bestörtning Ingrid
Andersdotter, sin ungdoms älskade och trolofvade.
Det var verkligen hon, men hur förändrad! Det täcka
ansiktet hade blifvit groft och fult, det vackra gyllene
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
