Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII. Jag vill jaga efter mina fiender
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Fritz Knape, ers majestät, student vid Uppsala
universitet, svarar Fritz och sträcker på sig.
— Jaså, en af de nyuttagna, som icke skött sina
studier ordentligt.
Fritz blir blossande röd i ansiktet, men svarar ett
bestämdt:
— Ja, ers majestät.
— Du tycks mig passa mycket bättre till soldat. Jag
utnämner dig härmed till fänrik.
Och rodnande af glädje vänder Fritz tillbaka till sitt
kompani.
Fångarne föras fram. Den norske öfversten befinner
sig bland dem. Han är en stor, ståtlig karl, och kungen
ser med beundran denna präktiga krigartyp.
— Du har kämpat som en man, och om min broder
Fredrik har många sådana karlar som du, blir det icke
lätt att föra krig mot honom.
— Ju längre ers majestät kommer in i landet, dess
flere sådana skola mötas, svarar den norske öfversten stolt.
Kungen betraktar honom tigande några ögonblick.
— Om du fallit, hade du varit förtjänt af att läggas i
en guldkista, yttrar han, hvarpå han ger befallning att de
sårade, såväl svenskar som norrmän, skola inbäras i husen
för att ägnas nödig vård.
Efter att ha livilat sig en dag vid Hölands prästgård
fortsatte svenskarne tåget. Ju längre de kommo in i Norge
dess oländigare blef trakten, bergen högre, skogen tätare,
snön djupare. Snart var det omöjligt att längre rida,
hvarför hästarne måste lämnas efter. Generalerna afrådde kungen
från att våga sig längre och i stället välja en annan väg
utefter kusten. Men kungen var envis. Han skulle fram.
Och själf sträfvade han också i spetsen för de andra. Främst
gick han och trampade upp stigen åt de efterföljande.
Men till slut blef det för mycket äfven för hans envisa
järnvilja. Han måste öfvergifva sin första plan och vände
sig i stället mot söder, gick utefter Glommen nedåt kusten,
där han förenade sig med den andra härafdelningen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
